Sjunde himlen

Sjunde himlen

Jag erkänner, det känns ovant

Erotisk kärlek mellan åldringar får sällan särskilt stort spelrum i media. På filmduken stannar det ofta vid blickar eller oskyldiga kramar. Nakna, utelämnande scener förekommer i princip inte. Andreas Dresens film ”Sjunde himlen” går emot denna outtalade genans och visar just allt. Slappa överviktiga kroppar som fyllda av lust och åtrå hungrar efter närhet och sex. Som en sista gång vill vägra döden och ge sig hän.

Inge är sen 30 år tillbaka gift med Werner. De lever i en stillsam men tillsynes inifrån död relation. Vanan, tryggheten och alla gemensamma minnen håller dem kvar vid varandra. När Inge en dag stöter på Karl blir allt detta väldigt påtagligt. En stark passion som är lika häftig som vilken ungdomsförälskelse som helst väcks till liv. Karl är ungefär allt som Werner inte är och lite till: glad, öm, nyfiken på tillvaron, fantasifull och fylld av livslust. Inge tvekar inte. Känslan får styra.

Filmen innehåller många närbilder och riktigt närgångna scener. Jag erkänner, det känns ovant, till en början. Oestetiska kroppar som fumlar i mörkret. Åldrade fingrar som smeker varandra. Det fina, den andliga dimensionen blir lite skymd av det råa, sexuella. Filmen känns något endimensionell, när Inge inte älskar med Karl har hon förbannat dåligt samvete, söker stöd hos sin dotter eller sjunger i kör. Få frågor lämnas kvar till publiken, en slags självtillräcklighet genomsyrar filmen. Berättelsen är också bitvis övertydlig och förutsägbar även om de psykologiska dimensionerna fångats väl. Kontrasten mellan den otämjda naturkraften som uppstår hos det älskande paret ställs mot det trygga, förutsägbara hela tiden. Det blir starkt.

När regissören Andreas Dresen satte i gång med projektet trodde han inte att han skulle hitta skådespelare som skulle ställa upp på de intima scenerna. Men det visade sig att han själv hade större hämningar än skådisarna. Inget mesande är resultatet, allt kastas rakt i ansiktet på publiken med en närmast dokumentär känsla i denna något ojämna berättelse.

Iskariot

Iskariot

Två bröder, ett bedrövligt slut

Ovanlig titel hjälper inte. Klyschigt och surrealistiskt är vad det är, och till på köpet dåligt regisserat. Men en stilrenhet i fotot och ansträngning från ljud- och bildredigering gör trots att ”Iskariot” sevärd.

Liksom filmens slogan, tagline eller om man så vill alternativa titel – ”Två bröder, en skuld” – är filmen till stor del övertydlig och därtill lite… småtöntigt utförd. Det handlar alltså om två bröder, den ene framgångsrik, den andre en ruin i människoform. Den sistnämnde har en obetald skuld efter en drogaffär som gick snett och den förste tvingas in i det komplexa systemet av hotelser, kontakter och gigantiska pengasummor.

Filmens absolut första minuter är lovande, men ganska snart inser man att det finns tydliga brister. Utöver det tidigare nämnda är även skådespeleriet på sina håll väldigt svagt. En tämligen imponerande rollista kan inte bära hela filmen på sina axlar – i synnerhet regin får ”Iskariot” att falla. Det hade, tro mig, kunnat bli betydligt bättre.

Betyget blir en trea på den femgradiga skalan, men jag vill observera att jag övervägde en tvåa. Kanske framförallt på grund av det bedrövligt ytliga slutet.

Bolt

BoltSnygg – men utan charm

”Det man inte vet om mår man inte heller dåligt av”, så lyder ett i Sverige populärt talesätt. Om det sedan är moraliskt riktigt eller inte är upp till var och en att bestämma sig för, men de flesta människor som lever och arbetar runt omkring hunden Bolt (John Travolta) verkar utan tvivel om saken tycka att det är okej. Det enda undantaget, och den enda person som verkligen bryr sig om hans bästa, är matten Penny (Miley Cyrus).

Hunden Bolt, som är filmens huvudperson, lever i en stor lögn. Han tror att han är en superhund som besitter superkrafter. Bland annat något som kallas för Superskallet, ett skall som avger en enorm tryckvåg som närmast påminner om en atombomb. Men det är ett hektiskt liv med mycket ansvar som Bolt lever. Varje dag är han tvungen att att göra sitt yttersta för att försöka rädda sin matte och Penny undan alla faror som ständigt tycks lura runt knuten. Allt det här har gjort Bolt en aning paranoid.

Men i själva verket är Bolt bara huvudperson i en actionserie på TV. Han är inte någon hjälte och han har definitivt inte heller några superkrafter. Penny är egentligen inte bara hans matte utan även hans egen motspelerska i serien. Det har han inte en susning om. Plötsligt en dag, av en ren och skär slump, hamnar i en fraktkartong som skeppas hela vägen från Hollywood på västkusten till New York på östkusen, och det är där som filmens berättelse tar sin början.
Förvirrad av handlingen från TV-serien beger han sig ut på ett äventyr tvärs igenom hela USA på väg tillbaka till Hollywood. Längs med vägen stöter han ihop med en pessimistisk svart katt som heter Mittens (Susie Essman) samt senare också en hyperaktiv också minst sagt TV-frälst hamster i en plastboll vid namnet Rhino (Mark Walton). Det är framför allt dessa båda karaktärer som är filmens komiska motor.

Regissörer är Byron Howard tillsammans med Chris Williams, som även har skrivit en del av manuset tillsammans med Dan Fogelman. Just när det gäller manuset så känns det som att de har snott det mesta från filmerna ”Truman Show” och ”Den otroliga vandringen”. John Lasseter, som är filmens producent tillsammans med Clark Spencer, har också han haft en betydande del i arbetet med manuset. Det är faktiskt rätt så intressant.

Bakgrundshistorien är nämligen något komplicerad: Filmen skulle från början heta ”American Dog” och vara en traditionellt tecknad historia om en pokerspelande skådespelare som en dag vaknar upp i Nevadaöknen tillsammans med en radioaktiv kanin. Den idén kom från producenten bakom ”Lilo och Stich”, Chris Sanders, men den imponerade dock inte alls på John Lasseter och han sparkade Sanders. Istället påbörjade han ett mer ambitiöst projekt där han istället satte Chris Williams och Byron Haword bakom ledningen.

John Lasseter kommer för övrigt att inom en inte alltför avlägsen framtid att få emotta ett stort och mycket prestigefyllt filmpris. Priset heter det Gyllene Lejonet, eller Golden Lion, och han får det för ”lifetime achievement”, enligt en nyligen publicerad artikel i brittiska Variety. Det är han väl värd. Utdelningen kommer att ske i höst vid Venice Film Festival.

Det finns både styrkor och svaghet i ”Bolt”, och av någon slags artighet tänker jag börja med dess positiva sida. Vissa scener, särskilt de exteriörer som syns i stadskärnan, är oerhört läckra och nästan skrämmande realistiska. Riktigt ögongodis. Ibland undrar jag som åskådare om gatorna och husen är animerade eller om det egentligen är på riktigt. Så det får sannerligen bästa möjliga betyg av mig.

Problemet för ”Bolt” är att det redan finns ett tiotal animerade filmer i precis samma stil som också de är oerhört snygga, trots att de är flera år äldre. Animerade filmer är inte längre något nytt och fräscht och det ställer naturligtvis enorma krav på filmskaparna. Rent visuellt råder det inte några tvivel om att den här filmen håller måttet, men den har inte alls samma charm som exempelvis ”Toy Story”, ”Hitta Nemo” eller ”Superhjältarna”. Tyvärr, men så är det.

Första gången som jag såg bilder ur ”Bolt” var, säkert precis som för de flesta svenskar, strax före klockan fyra på julaftons eftermiddag för några veckor sedan. I slutet av Kalle Anka-timmen varje julafton visar de ju alltid klipp från Disneys senaste skapelse, och i år var det just ”Bolt”. Då tyckte jag att det såg riktigt bra och intressant ut.
Men det var då. Faktum är att den människa som valde ut den episoden gjorde ett utmärkt arbete, för det är filmens enda godbit, tycker jag.

Den 6 februari har ”Bolt” premiär i Sverige och blir då det den första filmen som SF Bio även kommer att visa i digital 3D. Vad det egentligen kommer att innebära återstår att se, men de som har testat har bara haft positiva omdömen. Det här är en nyhet som människor i hela landet kommer att kunna ta del av inom en inte alltför avlägsen framtid. SF Bio har redan nu installerat 3D-projektorer och dukar i totalt åtta salonger i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Umeå.

Summan av kardemumman är att ”Bolt” bara får en tvåa i betyg av mig. Jag tycker att den är riktigt snygg, men jag skrattar inte och något sånär spännande blir det bara i slutscenerna – och knappt ens då. Det här räcker inte och jag är uppriktigt sagt besviken. Jag hade förväntat mig mer, men samtidigt tror jag att kidsen kommer att charmas av den vita jyckens gullighet och släpa med sig sina föräldrar till biograferna. De i sin tur kommer säkert att lockas av 3D-hypen, så jag blir inte överraskad om ”Bolt” blir en succé.

Beck – Skarpt läge

Beck - Skarpt lägeTITEL: Beck – Skarpt läge
Regi: Harald Hamrell
I rollerna: Mikael Persbrandt
Peter Haber
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-06-28

Känns bättre med Persbrandt i fokus…

Nu är Martin Beck (Peter Haber) tillbaka! Han, tillsammans med Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson, ska ge sig ut på nya farliga äventyr i Stockholmstrakten.

Först ut för år 2006 är ”Skarpt läge”, med 100% fokus på kvinnomisshandel. I rampljuset har också Becks kollega Gunvald klivit in. Nu riktar sig fler kameror mot Persbandt än i de tidigare filmerna. Haber syns knappt alls i förhållande till Persbrandt. Det är nästan så att filmen borde döpts om till ”Larsson – Skarpt läge”. Vi får veta att Larsson i själva verket har en syster… som även hon är misshandlad hemma. Men trots att Persbrandt egentligen är en kollega till huvudrollen, men ändå är i fokus (även på affischen), så känns det väldigt rätt. Persbrandt är van att stå i centrum. Hamrell gör ett genidrag då han låter en ny karaktärs bakgrund berättas. Det gör filmen väldigt mycket mer intressant. Ingen annan spelar heller den riktige snut så som Persbrandt gör det…

Misshandel hemma. Barnen är vittnen till det som händer. Mannen i huset slår kvinnan i huset. Ett aktuellt tema som berör även på film. Med bilder från just en sådan händelse inleds filmen.
Snart lyckas kvinnan i huset – Monika – fly hemifrån. Inte långt senare påträffas en död man i kvinnans hem, med blod som överensstämmer med hennes DNA.

In kopplas snart Martin Beck, Gunvald Larsson och en del andra från polisstationen, med uppgift att finna Monika. Något som är lättare sagt än gjort.

De nya Beck-filmerna ger lite känsla av nystart. Fokus på nya saker, lite högre standard… men, ack, det är ju trots allt samme gamle Beck som klagar, gnäller, suckar… Och samma gamle kaxiga, uppkäftige Gunvald Larsson… Det är puffror, alkohol, stress, depression, en och annan ond jäkel, och såklart samme gamle ”Ska-du-ha-en-stänkare”-granne som inte ens är rolig längre… Är man inte lite trött på Beck så säg…

I en tid då Wallander-filmer publiceras som om världen saknar ände, och då van Veeteren som en ny instickare reder ut mord som om ingen annan gjorde det… ja, då passar det inte så jättebra att släppa åtta nya Beck-filmer…

Och trots att skådespeleriet duger för en hel blockbuster-rulle, är Beck trots allt bara Beck… Det är TV-film. Det är inget mer än TV-film.

Egentligen är det alltså inte handlingen, skådespeleriet, manuset eller regin som är felet… Det är karaktärerna. Sverige är så fruktansvärt mätt på polisfilm att Beck bara känns helt fel.

En av de största negativa delarna med filmen är att ”Skarpt läge” helt och hållet saknar den mystik och spänning som nästan alla de tidigare Beck-filmerna har… Här vet man nämligen från början vilka som är de ”bad guys” i dramat.

Trots så mycket negativa delar i filmen får man ändå det man vill ha: Avslagen humor, gnällig Haber, stenhård Persbrandt, ljummen action serverat på fat, de nya svenska polisbilarna med gröngula reflexer så det räcker och blir över, Stockholms absolut fulaste tunnebanenedgångar, en bedragare och en hjälte… ”Beck – Skarpt läge” har allt det man ville ha, vilket också gör att man nöjer sig.

Men bäst av allt är ändå Persbrandt. Som i alla Beck-filmer.

Beck – Annonsmannen

Beck - AnnonsmannenTITEL: Beck – Annonsmannen
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2002-00-00

Förutsägbar men underhållande

En kvinna hittas i en skog. (Varför är det alltid kvinnor som råkar illa ut i Beck-filmerna? För att vara bokstavlig kan jag inte komma på en ända Beck-film gjord i modern tid då det är mannen som är offret!) Kvinnan är våldtagen, misshandlad, strypt till döds. Beck, Gunvald och Alice kopplas in. Man börjar genast spekulera.
Bara en kort tid senare påträffas ett försvinnande av en annan kvinna. Man ser ett samband eftersom de båda kvinnorna ringt på en soffannons. Arbetet kan börja.

Filmen är skådespelarmässigt helt okej, problemen ligger främst i berättandet. ”Beck – Annonsmannen” känns ytterst förutsägbar. Barnsligt förutsägbar. Man har försökt hålla sig till den klassiska Beck-stilen dör man inte vet vem som är gärningsmannen. Här räknar vem som helst i stället lätt ut vem personen som i slutändan kommer visa sig vara skurken är.

  • Gunvald Larsson är en karaktär i en klass för sig – i denna film, liksom i samtliga andra.
  • Martin Beck är som alltid småmesig, gnällig… som alltid.
  • Alice Levander ska (som alltid) vara den duktiga, prydliga och punktliga, duktiga och smarta…
  • Ja, allt är helt enkelt som vanligt. Nästan lite för mycket som vanligt.

Men filmen har faktiskt sina goda sidor också (tro det eller ej); slutscenerna är faktiskt ganska underhållande. Men i stort täcker inte regin, manuset eller berättandet riktigt hela vägen fram denna gång.

”Annonsmannen” är godkänd – men förblir bara godkänd.

Beck – Enslingen

Beck - EnslingenTITEL: Beck – Enslingen
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2001-00-00

Allt man vill ha

De första tjugo minuterna var jag kritisk. Men jag måste medge att ”Beck – Enslingen” är en av de bättre Beck-filmerna. Den har allt man vill ha från en Beck-film: spänning (faktiskt), en rolig Hirdwall (vilket blir bara ovanligare och ovanligare i Beck-filmerna), en välspelad Gunvald Larsson (varken överspelad som i ”Kartellen” eller tvärt om), en precis lagom gnällig Martin Beck (inte överdrivet mycket som det kan bli ibland, men heller inte jobbigt frånvarande som i exempelvis ”Skarpt läge”), en viss Alice Levander (bra skådespeleri från Birgerson, och verklighetstrogen karaktär som passar perfekt som en tredje stor roll i filmerna), det stora frågetecknet som finns i alla Beck-filmer (eller borde finnas i alla Beck-filmer) då man inte vet vem som är skurken i dramat förrän i slutet (så man får tänka själv och gissa fram tills dess), miljöerna (dubbelmord i Skärgården… kusligt!) och Gunvald-kommentaren ”Fan och hans moster” (som bara används i Beck-filmerna från 2001)…

En asiatisk kvinna hittas död i Stockholms Skärgårds vatten. Hon har blivit mördad och tecken tyder på att hon varit prostituerad. Bara en kort tid efter att polisen tagit tag i mordet sker ett till i närheten av det förra. Plötsligt får Alice, Martin och Gunvald ett dubbelmord att ta hand om.

Till en början ses morden som två skilda gärningar, men ju längre in man kommer i utredningen, desto klarare blir det att brotten har ett eller flera samband.

Alice och Gunvald har i filmen mycket välspelad liksom välskrivna konversationer, då de mestadels debatterar kring huruvida Alice ska kunna ha en utredning helt själv.

Och inte bara då är det Gunvald om har de bästa ordslingorna. Precis som alltid dominerar Mikael Persbrandt och hans skådespeleri filmen igenom. Hans klockrena kommentarer är lika härliga varje gång.

Liksom grannen. Hirdwall skådespelar honom i denna film enastående. Här blir det aldrig tjatigt eller långtråkigt, som det faktiskt kan bli i vissa andra Beck-filmer. Och även här är replikerna grymma.

Ja, ”Beck – Enslingen” är faktiskt häpnadsväckande bra. Precis som i alla Beck-filmer finns det fel att hitta, men trots allt… En stark trea – snudd på fyra – utan att ta i. Regin, skådespeleriet och (kanske till och med framförallt) manuset gör denna film till en av de bättre filmerna i serien.

Beck – Kartellen

Beck - KartellenTITEL: Beck – Kartellen
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2001-00-00

Tunn handling utan spänning

Beck. ”Kartellen”. Nja… Filmens regi är rent av värdelös, handlingen näst intill detsamma, skådespeleriet måttligt (även det skulle vara dåligt om det inte vore för Hirdwall, Haber och Persbrandt), och vääääldigt lite thriller för pengarna – för det är väl en thriller, eller…?

I korthet handlar filmen om ett mord som sker på en restaurang i centrala Stockholm. In kallas kommissarie Beck och en frånvarande Gunvald (Vi får reda på att Gunvald skadat foten och inte kan vara med i utredningarna så mycket), och såklart den nya polisen Alice som vi lärde känna i filmen före denna för att följa filmernas ordning i serien.

Man huvudmisstänker med ens en av de anställda på restaurangen. Dock visar sig fallet vara svårare och mer komplicerat än vad man någonsin kunnat tänka sig…

Filmen är utan tvekan en av de sämre Beck-filmerna. Replikerna är onaturliga och överspelade som vanligt. Handlingen ger inte den trovärdigheten man vill ha ur en Beck-film.

Filmen håller helt enkelt inte på något plan. Då Gunvald inte är sig själv, blir hela Beck-filmen olik sig själv. En serie filmer som brukar hålla åtminstone betyget tre som standard bjuder här på ett totalt feltramp när det gäller thrillers – för det är väl en thriller, eller…?

Beck – Spår i mörker

Beck - Spår i mörkerTITEL: Beck – Spår i mörker
Regi: Morten Arnfred
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-03-09

Någon film måste ju vara sämst också

Filmen – ”Beck – Spår i Mörkret” – hade jag på flera håll hört skulle vara den bästa Beck-filmen. Den skulle tydligen vara riktigt tuff; urballa actionscener av hög klass var vad jag förväntade mig. Därför blev jag rätt besviken då jag till sist såg den.

Efter att ha väntat på att TV skulle sända den – för mig är inte ”Beck” något man köper eller ens hyr – blev jag såklart nöjd när Beck-filmerna äntligen började sändas igen. (Även om det var mer eller mindre väntat. Hur många gånger har de där Beck-filmerna visats nu? Jag har tappat räkningen.)

Sådär, ja. Filmen kunde börja. Jag var redo. Men vilket fiasko. ”Beck – Spår i mörkret” skulle ju vara den bästa Beck-filmen, eller hur var det?! Vilken ren besvikelse…

Filmen inleds i Stockholms tunnelbana. Lite kusligt, sådär. Man ser ur en mörkerkikares (eller vad heter det? Nattkikare?) perspektiv en oskyldig resenär som sitter och väntar på sitt tåg. Resenären i fråga har nyligen blivit mer eller mindre förvånad, förbryllad, rädd eller något i den stilen, då hela stationen plötsligt släckts ner.

”Hallå?” frågar hon med en aning skrämd röst. Och i nästan sekund är hon offer för personen med mörker (eller natt?)-kikaren.

Och detta blir inte det ända fallet av denna typ. Flertalet skrämmande grova brott (i första hand mord) sker under en kortare period i Stockholms tunnelbana. Såklart kopplas kommissarie Beck in.

Peter Habers och Mikael Persbrandts skådespelarinsatser är egentligen det som räddar den här filmen från att bli 100% värdelös. För även om Beck-filmerna inte är någon människas personliga favorit, så imponerar alltid Habers/Persbrandts insatser.

Filmen är den åttonde Beck-filmen i seriens ordning. Och den är sämst av de allihopa. Det är synd. Men någon måste ju vara sämst också, eller hur?

Beck – Öga för öga

Beck - Öga för ögaTITEL: Beck – Öga för öga
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-03-08

”Kanske den bästa Beck-filmen”

Beck-filmer är så kul; de kan vara hur dåliga som helst och ibland till och med hur bra som helst. Och så är de så oerhört många. I sommar (2006) blir det ju hela 24 stycken – om man inte räknar med de gamla Gösta Ekman-versionerna. Och alla sänds om och om igen på TV – det går banne mig inte att missa dem.

Den här gången blev det ”Beck – öga för öga”. Det finns någon inre drivkraft som får en att sätta sig framför TV:n och slå på Beck-filmen, även om man vet att den kan vara urusel. Men denna gång var den faktiskt riktigt bra.

”Beck – öga för öga” är inte bara bra. Den är kanske den bästa Beck-filmen över huvud taget. Den är spännande och har ett överraskande slut – som egentligen är de två ända ingridienserna en typisk Beck-film behöver. Men denna ”Beck – öga för öga” har faktiskt ännu mer. Bra skådespeleri (med Persbrandt i spetsen tillsammans med Haber är det i och för sig ingen nyhet att Beck-filmerna har kanske sin absolut starkaste sida just där, men ändå), och en bra uppbyggd spänning genom hela filmen – från första till sista rutan.

Nu var det faktiskt inte speciellt nyligen jag såg denna film, det var till och med ett ganska rejält tag sedan, men man kan ju alltid så gott som det går försöka återge handlingen från filmen.

Det hela handlar om en mördare – såklart. Mördaren i fråga går runt och mördar folk – precis som det låter. En helt vanlig mördare. Bortsett från en sak. Ögonen. Offrens ögon är aldrig kvar. Beck kopplas (naturligtvis) in i fallet. Han misstänker att det finns något samband. Alla offren måste ha något gemensamt.

Det är omöjligt att sätta en femma på en Beck-film – det vet ju alla redan – så något sånt hyllande av den typen blir det inte snack om. Filmen är bra – riktigt bra – men saknar också en del saker. Exempelvis är den lite för lik de andra Beck-filmerna. Beck-filmerna är över huvud taget för lika varandra, och man känner igen allt. Exempelvis ska det alltid vara något gräl någonstans, med Martin Beck själv inblandad såklart, antingen med hans dotter eller med hans kollegor. Oftast dottern. Och just som han är som surast ringer det alltid. Och då svarar han såklart med snäsig ton eftersom han är sur. ”Beck!” Och så får han reda på att det är något allvarlig. Och så blir han alldeles mjuk i rösten. Och sådana scener finns i alla Beck-filmerna. Till slut kan man till och med gissa sig till vem som är mördaren (detta gäller samtliga Beck-filmer), eftersom man sedan tidigare erfarenhet vet hur filmerna normalt sett brukar sluta. Den första gången de börjar bryta mot denna likhet mellan alla filmer är i ”Sista vittnet” – men den filmen är för dålig för att man ska orka bry sig.

Dessutom är handlingen lite väl seg ibland, även om handlingen i sig är rätt bra.

Okej, jag ger upp. Jag får inte till något slut, hur jag än försökt. Jag ger upp. Slut på recensionen. Här.

Barnkalaset

TITEL: Barnkalaset
Regi: Mikael Emtinger och Klaus Lyngeled
I rollerna: Hans Alfredson (röst)
Genre: Barn/Animation/Kortfilm
Biopremiär: 2006-00-00

Barn svåra att sätta stopp för

En 8 minuters väl animerad kortfilm. En inbjudande handling med en bra vald berättarröst (Hasse Alfredsson). Med det samma förstår man att ”Barnkalaset” är en kortfilm som är både lättsmält och underhållande. Att filmen platser bättre in i Bolibompa än på Kortfilmsfestivalen på SVT kan jag hålla med om. Men fortfarande är filmen, regisserad av Mikael Emtinger och Klaus Lyngeled, en film som platsar i varje människas hjärta likt Bolimbompa i sig gör. För även om filmen kan anses vara barnslig och töntig, är filmen enligt mig snarare charmig och sevärd.

Man kan ju alltid när det gäller film spekulera fram och tillbaka när det gäller budskap, men ”Barnkalaset” berättar på ett fint sätt om hur barns kreativitet inte är lätt att sätta stopp för. Och när det väl händer något med barn är de omöjliga att stoppa.

Filmen handlar om en liten flicka som på sin skolgård en dag, då hon av en händelse fastnar med tänderna i asfalten, får reda på att asfalt smakar lakrits. Plötsligt härjar barnen hejdlöst i staden. Även träd, byggnader och lyktstolpar visar sig smaka!

Som sagt; barnslig enligt många, men ett budskap döljer sig trots allt. Och charmen finns där.