Författare: Lennart

TITEL: Beck – Enslingen
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2001-00-00

Allt man vill ha

De första tjugo minuterna var jag kritisk. Men jag måste medge att ”Beck – Enslingen” är en av de bättre Beck-filmerna. Den har allt man vill ha från en Beck-film: spänning (faktiskt), en rolig Hirdwall (vilket blir bara ovanligare och ovanligare i Beck-filmerna), en välspelad Gunvald Larsson (varken överspelad som i ”Kartellen” eller tvärt om), en precis lagom gnällig Martin Beck (inte överdrivet mycket som det kan bli ibland, men heller inte jobbigt frånvarande som i exempelvis ”Skarpt läge”), en viss Alice Levander (bra skådespeleri från Birgerson, och verklighetstrogen karaktär som passar perfekt som en tredje stor roll i filmerna), det stora frågetecknet som finns i alla Beck-filmer (eller borde finnas i alla Beck-filmer) då man inte vet vem som är skurken i dramat förrän i slutet (så man får tänka själv och gissa fram tills dess), miljöerna (dubbelmord i Skärgården… kusligt!) och Gunvald-kommentaren ”Fan och hans moster” (som bara används i Beck-filmerna från 2001)…

En asiatisk kvinna hittas död i Stockholms Skärgårds vatten. Hon har blivit mördad och tecken tyder på att hon varit prostituerad. Bara en kort tid efter att polisen tagit tag i mordet sker ett till i närheten av det förra. Plötsligt får Alice, Martin och Gunvald ett dubbelmord att ta hand om.

Till en början ses morden som två skilda gärningar, men ju längre in man kommer i utredningen, desto klarare blir det att brotten har ett eller flera samband.

Alice och Gunvald har i filmen mycket välspelad liksom välskrivna konversationer, då de mestadels debatterar kring huruvida Alice ska kunna ha en utredning helt själv.

Och inte bara då är det Gunvald om har de bästa ordslingorna. Precis som alltid dominerar Mikael Persbrandt och hans skådespeleri filmen igenom. Hans klockrena kommentarer är lika härliga varje gång.

Liksom grannen. Hirdwall skådespelar honom i denna film enastående. Här blir det aldrig tjatigt eller långtråkigt, som det faktiskt kan bli i vissa andra Beck-filmer. Och även här är replikerna grymma.

Ja, ”Beck – Enslingen” är faktiskt häpnadsväckande bra. Precis som i alla Beck-filmer finns det fel att hitta, men trots allt… En stark trea – snudd på fyra – utan att ta i. Regin, skådespeleriet och (kanske till och med framförallt) manuset gör denna film till en av de bättre filmerna i serien.

TITEL: Beck – Kartellen
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2001-00-00

Tunn handling utan spänning

Beck. ”Kartellen”. Nja… Filmens regi är rent av värdelös, handlingen näst intill detsamma, skådespeleriet måttligt (även det skulle vara dåligt om det inte vore för Hirdwall, Haber och Persbrandt), och vääääldigt lite thriller för pengarna – för det är väl en thriller, eller…?

I korthet handlar filmen om ett mord som sker på en restaurang i centrala Stockholm. In kallas kommissarie Beck och en frånvarande Gunvald (Vi får reda på att Gunvald skadat foten och inte kan vara med i utredningarna så mycket), och såklart den nya polisen Alice som vi lärde känna i filmen före denna för att följa filmernas ordning i serien.

Man huvudmisstänker med ens en av de anställda på restaurangen. Dock visar sig fallet vara svårare och mer komplicerat än vad man någonsin kunnat tänka sig…

Filmen är utan tvekan en av de sämre Beck-filmerna. Replikerna är onaturliga och överspelade som vanligt. Handlingen ger inte den trovärdigheten man vill ha ur en Beck-film.

Filmen håller helt enkelt inte på något plan. Då Gunvald inte är sig själv, blir hela Beck-filmen olik sig själv. En serie filmer som brukar hålla åtminstone betyget tre som standard bjuder här på ett totalt feltramp när det gäller thrillers – för det är väl en thriller, eller…?

TITEL: Beck – Spår i mörker
Regi: Morten Arnfred
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-03-09

Någon film måste ju vara sämst också

Filmen – ”Beck – Spår i Mörkret” – hade jag på flera håll hört skulle vara den bästa Beck-filmen. Den skulle tydligen vara riktigt tuff; urballa actionscener av hög klass var vad jag förväntade mig. Därför blev jag rätt besviken då jag till sist såg den.

Efter att ha väntat på att TV skulle sända den – för mig är inte ”Beck” något man köper eller ens hyr – blev jag såklart nöjd när Beck-filmerna äntligen började sändas igen. (Även om det var mer eller mindre väntat. Hur många gånger har de där Beck-filmerna visats nu? Jag har tappat räkningen.)

Sådär, ja. Filmen kunde börja. Jag var redo. Men vilket fiasko. ”Beck – Spår i mörkret” skulle ju vara den bästa Beck-filmen, eller hur var det?! Vilken ren besvikelse…

Filmen inleds i Stockholms tunnelbana. Lite kusligt, sådär. Man ser ur en mörkerkikares (eller vad heter det? Nattkikare?) perspektiv en oskyldig resenär som sitter och väntar på sitt tåg. Resenären i fråga har nyligen blivit mer eller mindre förvånad, förbryllad, rädd eller något i den stilen, då hela stationen plötsligt släckts ner.

”Hallå?” frågar hon med en aning skrämd röst. Och i nästan sekund är hon offer för personen med mörker (eller natt?)-kikaren.

Och detta blir inte det ända fallet av denna typ. Flertalet skrämmande grova brott (i första hand mord) sker under en kortare period i Stockholms tunnelbana. Såklart kopplas kommissarie Beck in.

Peter Habers och Mikael Persbrandts skådespelarinsatser är egentligen det som räddar den här filmen från att bli 100% värdelös. För även om Beck-filmerna inte är någon människas personliga favorit, så imponerar alltid Habers/Persbrandts insatser.

Filmen är den åttonde Beck-filmen i seriens ordning. Och den är sämst av de allihopa. Det är synd. Men någon måste ju vara sämst också, eller hur?

TITEL: Beck – Öga för öga
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-03-08

”Kanske den bästa Beck-filmen”

Beck-filmer är så kul; de kan vara hur dåliga som helst och ibland till och med hur bra som helst. Och så är de så oerhört många. I sommar (2006) blir det ju hela 24 stycken – om man inte räknar med de gamla Gösta Ekman-versionerna. Och alla sänds om och om igen på TV – det går banne mig inte att missa dem.

Den här gången blev det ”Beck – öga för öga”. Det finns någon inre drivkraft som får en att sätta sig framför TV:n och slå på Beck-filmen, även om man vet att den kan vara urusel. Men denna gång var den faktiskt riktigt bra.

”Beck – öga för öga” är inte bara bra. Den är kanske den bästa Beck-filmen över huvud taget. Den är spännande och har ett överraskande slut – som egentligen är de två ända ingridienserna en typisk Beck-film behöver. Men denna ”Beck – öga för öga” har faktiskt ännu mer. Bra skådespeleri (med Persbrandt i spetsen tillsammans med Haber är det i och för sig ingen nyhet att Beck-filmerna har kanske sin absolut starkaste sida just där, men ändå), och en bra uppbyggd spänning genom hela filmen – från första till sista rutan.

Nu var det faktiskt inte speciellt nyligen jag såg denna film, det var till och med ett ganska rejält tag sedan, men man kan ju alltid så gott som det går försöka återge handlingen från filmen.

Det hela handlar om en mördare – såklart. Mördaren i fråga går runt och mördar folk – precis som det låter. En helt vanlig mördare. Bortsett från en sak. Ögonen. Offrens ögon är aldrig kvar. Beck kopplas (naturligtvis) in i fallet. Han misstänker att det finns något samband. Alla offren måste ha något gemensamt.

Det är omöjligt att sätta en femma på en Beck-film – det vet ju alla redan – så något sånt hyllande av den typen blir det inte snack om. Filmen är bra – riktigt bra – men saknar också en del saker. Exempelvis är den lite för lik de andra Beck-filmerna. Beck-filmerna är över huvud taget för lika varandra, och man känner igen allt. Exempelvis ska det alltid vara något gräl någonstans, med Martin Beck själv inblandad såklart, antingen med hans dotter eller med hans kollegor. Oftast dottern. Och just som han är som surast ringer det alltid. Och då svarar han såklart med snäsig ton eftersom han är sur. ”Beck!” Och så får han reda på att det är något allvarlig. Och så blir han alldeles mjuk i rösten. Och sådana scener finns i alla Beck-filmerna. Till slut kan man till och med gissa sig till vem som är mördaren (detta gäller samtliga Beck-filmer), eftersom man sedan tidigare erfarenhet vet hur filmerna normalt sett brukar sluta. Den första gången de börjar bryta mot denna likhet mellan alla filmer är i ”Sista vittnet” – men den filmen är för dålig för att man ska orka bry sig.

Dessutom är handlingen lite väl seg ibland, även om handlingen i sig är rätt bra.

Okej, jag ger upp. Jag får inte till något slut, hur jag än försökt. Jag ger upp. Slut på recensionen. Här.

TITEL: Barnkalaset
Regi: Mikael Emtinger och Klaus Lyngeled
I rollerna: Hans Alfredson (röst)
Genre: Barn/Animation/Kortfilm
Biopremiär: 2006-00-00

Barn svåra att sätta stopp för

En 8 minuters väl animerad kortfilm. En inbjudande handling med en bra vald berättarröst (Hasse Alfredsson). Med det samma förstår man att ”Barnkalaset” är en kortfilm som är både lättsmält och underhållande. Att filmen platser bättre in i Bolibompa än på Kortfilmsfestivalen på SVT kan jag hålla med om. Men fortfarande är filmen, regisserad av Mikael Emtinger och Klaus Lyngeled, en film som platsar i varje människas hjärta likt Bolimbompa i sig gör. För även om filmen kan anses vara barnslig och töntig, är filmen enligt mig snarare charmig och sevärd.

Man kan ju alltid när det gäller film spekulera fram och tillbaka när det gäller budskap, men ”Barnkalaset” berättar på ett fint sätt om hur barns kreativitet inte är lätt att sätta stopp för. Och när det väl händer något med barn är de omöjliga att stoppa.

Filmen handlar om en liten flicka som på sin skolgård en dag, då hon av en händelse fastnar med tänderna i asfalten, får reda på att asfalt smakar lakrits. Plötsligt härjar barnen hejdlöst i staden. Även träd, byggnader och lyktstolpar visar sig smaka!

Som sagt; barnslig enligt många, men ett budskap döljer sig trots allt. Och charmen finns där.

TITEL: AK3
Regi: Ernst Billgren
I rollerna: (Info saknas)
Genre: Drama
Biopremiär: 2006-00-00

Annorlunda, originell och experimentell

Ernst Billgrens ”AK3”, en TV-film i 4 delar, har jag nu följt från början till slut då det gått på TV. Det är experimentellt, välgjort, smart och snyggt. Långt ifrån klockrent skådespeleri, förvisso, men fortfarande en väldigt bra film.

Fotomässigt ibland aningen överdrivet, men oftast fungerar det mycket bra med de djupa, symmetriska, mäktiga och fina utsnitten.

Vår huvudroll, som kanske skådespelar värst av alla, är ständigt på jakt efter en omtalad Kommitté. Många tvivlar på att den över huvud taget finns, men han tror sig veta. Varje avsnitt delas in i 4 ”akter”, där varje akt inleds med sin egen lilla konstfyllda vinjett. Konstnärligt, experimentellt, originellt och åter igen snyggt. Allt detta samtidigt som musik spelas i bakgrunden, även den nyskapande som soundtrack.

Denna musik, kombinerat med bilderna, skapar en väldigt annorlunda förmedlad känsla.

”AK3” är underhållande, originell och sevärd. Knappast något mästerverk men fortfarande bra och sevärd.

TITEL: Linas kvällsbok
Regi Hella Joof
I rollerna Mylaine Hedreul
Rickard Roxvall
Lovisa Onnermark
Alice Kastrup Möller
Viktor Axelsson
Adam Lundgren
Genre Drama
Biopremiär 2007-02-02

Välspelad dramakomedi av hög klass

RECENSION
Trots att ”Linas Kvällsbok” tacklas med ganska tuffa teman kommer tillfällen för skratt. Det är således inget dunkelt, genommörkt tonårsdrama om det värsta som kan hända en 15-åring. Rakt motsatt vänds hela verket till en lättsam, vitsig, underhållande, avkopplande, rolig och – inte minst – välspelad dramakomedi av hög klass.

Jag såg filmen utan större förhoppningar och överraskades positivt menat. ”Linas Kvällsbok” var någonting helt annat än jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle få se en hjärtslitande berättelse om en ung kvinnas första feltramp – det jag fick se var svensk ungdomsunderhållning av bästa tänkbara kaliber.

Lina Berglund är 15 år gammal och ska snarligen sluta grundskolan. I sin så kallade kvällsbok, en form av dagbok, summerar hon sig själv med allt som börjar på o – okysst, oerfaren, oskuld och så vidare. Till skillnad från ”bästisarna” som är snygga och efterfrågade. Denna termin ska det dock bli ändring på hela härligheten, denna termin ska Lina börja leva.

Hon börjar med att bli tillsammans med Danne från gymnasiet, trots att hon inte alls är kär i honom och verkligen inte påträffar någonting i deras förhållande som hon ser som positivt. Som ersättning blir hon vid första ögonkastet blixtförälskad i sjundeklassaren Ivar – ”tönten med kulturföräldrarna som bor på en båt” enligt vännerna. Deras relation kommer dock på snedden från början och Lina måste bege sig in på ett rejält vågspel för att reda ut allt hon nu trasslat till.

Trots att ”Linas Kvällsbok” tacklas med ganska tuffa teman kommer tillfällen för skratt. Det är således inget dunkelt, genommörkt tonårsdrama om det värsta som kan hända en 15-åring. Rakt motsatt vänds hela verket till en lättsam, vitsig, underhållande, avkopplande, rolig och – inte minst – välspelad dramakomedi av hög klass.

Filmen var på alla sätt sevärd och rekommenderas starkt. Här serveras en och annan funderare – och om inte annat ett och annat skratt. Men framförallt är det svensk ungdomsunderhållning av bästa tänkbara kaliber.