Beck – Öga för öga

Beck - Öga för ögaTITEL: Beck – Öga för öga
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-03-08

”Kanske den bästa Beck-filmen”

Beck-filmer är så kul; de kan vara hur dåliga som helst och ibland till och med hur bra som helst. Och så är de så oerhört många. I sommar (2006) blir det ju hela 24 stycken – om man inte räknar med de gamla Gösta Ekman-versionerna. Och alla sänds om och om igen på TV – det går banne mig inte att missa dem.

Den här gången blev det ”Beck – öga för öga”. Det finns någon inre drivkraft som får en att sätta sig framför TV:n och slå på Beck-filmen, även om man vet att den kan vara urusel. Men denna gång var den faktiskt riktigt bra.

”Beck – öga för öga” är inte bara bra. Den är kanske den bästa Beck-filmen över huvud taget. Den är spännande och har ett överraskande slut – som egentligen är de två ända ingridienserna en typisk Beck-film behöver. Men denna ”Beck – öga för öga” har faktiskt ännu mer. Bra skådespeleri (med Persbrandt i spetsen tillsammans med Haber är det i och för sig ingen nyhet att Beck-filmerna har kanske sin absolut starkaste sida just där, men ändå), och en bra uppbyggd spänning genom hela filmen – från första till sista rutan.

Nu var det faktiskt inte speciellt nyligen jag såg denna film, det var till och med ett ganska rejält tag sedan, men man kan ju alltid så gott som det går försöka återge handlingen från filmen.

Det hela handlar om en mördare – såklart. Mördaren i fråga går runt och mördar folk – precis som det låter. En helt vanlig mördare. Bortsett från en sak. Ögonen. Offrens ögon är aldrig kvar. Beck kopplas (naturligtvis) in i fallet. Han misstänker att det finns något samband. Alla offren måste ha något gemensamt.

Det är omöjligt att sätta en femma på en Beck-film – det vet ju alla redan – så något sånt hyllande av den typen blir det inte snack om. Filmen är bra – riktigt bra – men saknar också en del saker. Exempelvis är den lite för lik de andra Beck-filmerna. Beck-filmerna är över huvud taget för lika varandra, och man känner igen allt. Exempelvis ska det alltid vara något gräl någonstans, med Martin Beck själv inblandad såklart, antingen med hans dotter eller med hans kollegor. Oftast dottern. Och just som han är som surast ringer det alltid. Och då svarar han såklart med snäsig ton eftersom han är sur. ”Beck!” Och så får han reda på att det är något allvarlig. Och så blir han alldeles mjuk i rösten. Och sådana scener finns i alla Beck-filmerna. Till slut kan man till och med gissa sig till vem som är mördaren (detta gäller samtliga Beck-filmer), eftersom man sedan tidigare erfarenhet vet hur filmerna normalt sett brukar sluta. Den första gången de börjar bryta mot denna likhet mellan alla filmer är i ”Sista vittnet” – men den filmen är för dålig för att man ska orka bry sig.

Dessutom är handlingen lite väl seg ibland, även om handlingen i sig är rätt bra.

Okej, jag ger upp. Jag får inte till något slut, hur jag än försökt. Jag ger upp. Slut på recensionen. Här.

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.