Beck – Spår i mörker

TITEL: Beck – Spår i mörker
Regi: Morten Arnfred
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-03-09

Någon film måste ju vara sämst också

Filmen – ”Beck – Spår i Mörkret” – hade jag på flera håll hört skulle vara den bästa Beck-filmen. Den skulle tydligen vara riktigt tuff; urballa actionscener av hög klass var vad jag förväntade mig. Därför blev jag rätt besviken då jag till sist såg den.

Efter att ha väntat på att TV skulle sända den – för mig är inte ”Beck” något man köper eller ens hyr – blev jag såklart nöjd när Beck-filmerna äntligen började sändas igen. (Även om det var mer eller mindre väntat. Hur många gånger har de där Beck-filmerna visats nu? Jag har tappat räkningen.)

Sådär, ja. Filmen kunde börja. Jag var redo. Men vilket fiasko. ”Beck – Spår i mörkret” skulle ju vara den bästa Beck-filmen, eller hur var det?! Vilken ren besvikelse…

Filmen inleds i Stockholms tunnelbana. Lite kusligt, sådär. Man ser ur en mörkerkikares (eller vad heter det? Nattkikare?) perspektiv en oskyldig resenär som sitter och väntar på sitt tåg. Resenären i fråga har nyligen blivit mer eller mindre förvånad, förbryllad, rädd eller något i den stilen, då hela stationen plötsligt släckts ner.

”Hallå?” frågar hon med en aning skrämd röst. Och i nästan sekund är hon offer för personen med mörker (eller natt?)-kikaren.

Och detta blir inte det ända fallet av denna typ. Flertalet skrämmande grova brott (i första hand mord) sker under en kortare period i Stockholms tunnelbana. Såklart kopplas kommissarie Beck in.

Peter Habers och Mikael Persbrandts skådespelarinsatser är egentligen det som räddar den här filmen från att bli 100% värdelös. För även om Beck-filmerna inte är någon människas personliga favorit, så imponerar alltid Habers/Persbrandts insatser.

Filmen är den åttonde Beck-filmen i seriens ordning. Och den är sämst av de allihopa. Det är synd. Men någon måste ju vara sämst också, eller hur?