Beck – Skarpt läge
TITEL: Beck – Skarpt läge
Regi: Harald Hamrell
I rollerna: Mikael Persbrandt
Peter Haber
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-06-28
Känns bättre med Persbrandt i fokus…
Nu är Martin Beck (Peter Haber) tillbaka! Han, tillsammans med Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson, ska ge sig ut på nya farliga äventyr i Stockholmstrakten.
Först ut för år 2006 är ”Skarpt läge”, med 100% fokus på kvinnomisshandel. I rampljuset har också Becks kollega Gunvald klivit in. Nu riktar sig fler kameror mot Persbandt än i de tidigare filmerna. Haber syns knappt alls i förhållande till Persbrandt. Det är nästan så att filmen borde döpts om till ”Larsson – Skarpt läge”. Vi får veta att Larsson i själva verket har en syster… som även hon är misshandlad hemma. Men trots att Persbrandt egentligen är en kollega till huvudrollen, men ändå är i fokus (även på affischen), så känns det väldigt rätt. Persbrandt är van att stå i centrum. Hamrell gör ett genidrag då han låter en ny karaktärs bakgrund berättas. Det gör filmen väldigt mycket mer intressant. Ingen annan spelar heller den riktige snut så som Persbrandt gör det…
Misshandel hemma. Barnen är vittnen till det som händer. Mannen i huset slår kvinnan i huset. Ett aktuellt tema som berör även på film. Med bilder från just en sådan händelse inleds filmen.
Snart lyckas kvinnan i huset – Monika – fly hemifrån. Inte långt senare påträffas en död man i kvinnans hem, med blod som överensstämmer med hennes DNA.
In kopplas snart Martin Beck, Gunvald Larsson och en del andra från polisstationen, med uppgift att finna Monika. Något som är lättare sagt än gjort.
De nya Beck-filmerna ger lite känsla av nystart. Fokus på nya saker, lite högre standard… men, ack, det är ju trots allt samme gamle Beck som klagar, gnäller, suckar… Och samma gamle kaxiga, uppkäftige Gunvald Larsson… Det är puffror, alkohol, stress, depression, en och annan ond jäkel, och såklart samme gamle ”Ska-du-ha-en-stänkare”-granne som inte ens är rolig längre… Är man inte lite trött på Beck så säg…
I en tid då Wallander-filmer publiceras som om världen saknar ände, och då van Veeteren som en ny instickare reder ut mord som om ingen annan gjorde det… ja, då passar det inte så jättebra att släppa åtta nya Beck-filmer…
Och trots att skådespeleriet duger för en hel blockbuster-rulle, är Beck trots allt bara Beck… Det är TV-film. Det är inget mer än TV-film.
Egentligen är det alltså inte handlingen, skådespeleriet, manuset eller regin som är felet… Det är karaktärerna. Sverige är så fruktansvärt mätt på polisfilm att Beck bara känns helt fel.
En av de största negativa delarna med filmen är att ”Skarpt läge” helt och hållet saknar den mystik och spänning som nästan alla de tidigare Beck-filmerna har… Här vet man nämligen från början vilka som är de ”bad guys” i dramat.
Trots så mycket negativa delar i filmen får man ändå det man vill ha: Avslagen humor, gnällig Haber, stenhård Persbrandt, ljummen action serverat på fat, de nya svenska polisbilarna med gröngula reflexer så det räcker och blir över, Stockholms absolut fulaste tunnebanenedgångar, en bedragare och en hjälte… ”Beck – Skarpt läge” har allt det man ville ha, vilket också gör att man nöjer sig.
Men bäst av allt är ändå Persbrandt. Som i alla Beck-filmer.
