Beck – Pojken i glaskulan

En av bekvämligheterna med Beck-filmerna (i alla fall de som är gjorda på slutet av 90-talet och framåt) är dess lättsamma och lättsmälta handlingar och utförande. Dock blir ”Pojken i glaskulan” näst intill för lättsam. Filmen känns tunn och tom, enkel och mager. Förutsägbar. Underhållningshalten är låg. Hanns Zischler, som spelar Josef, känns irriterande dålig och drar ner filmen.

TITEL: Beck – Pojken i glaskulan
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2002-00-00

Näst intill för lättsam

Haber duger men överraskar knappast. Persbrandt överträffar inte sig själv, och karaktären Gunvald Larsson i sig känns i denna film inte alls lika perfekt i jämförelse med vad den är känd som. Regimässigt godkänd – så också filmen i sig. Det finns egentligen inget självklart att klaga på, men filmen håller helt enkelt inte högre nivå än en tvåpoängare. Filmen är inte sämst i serien. Dock inte speciellt långt ifrån.

Filmen har en grundläggande tanke som är rätt intressant, om en mördare som lägger skulden på en autistisk, oskyldig pojke som inte kan försvara sig. Tanken tappas dock bort bland alla sämre delar av filmen, främst skådespeleriet och berättandet.

”Pojken i glaskulan” är liksom samtliga Beck-filmer värda att visas på tv – men just denna bör aldrig uppvisas i annat sammanhang än just 21:00, en söndag mitt i ett regnigt oktober…