Beck – Den svaga länken

Beck - Den svaga länkenTITEL: Beck – Den svaga länken
Regi: Harald Hamrell
I rollerna: Mikael Persbrandt
Peter Haber
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2007-03-23

Ett farväl till biopubliken

Så går nu den sista Beckfilmen gjord för bio upp. Sista gången vi ser Haber och Persbrandt i sina roller. Med all rätt är duon efter tio år som poliser på vita duken trötta på att jaga skurkar – vilket Gunvald Larsson och nämner i filmen. För regin står Harald Hamrell – som alltid, höll jag på att säga.

I övrigt ser det mesta ut som vanligt: Martin Beck gnäller, Gunvald Larsson levererar knivskarpa oneliners, Becks dotter har fullt upp, grannen spelad av Hirdwall fortsätter vara onykter och galen – och i parken väntar en våldtäktsman och mördare.

I ”Den svaga länken” har det satsats på att ta upp aktuella saker i alla dess former: mordoffer bär Ipod, Beck ser på TV4’s ”Lost” och på polisstationen jämför man med Hagamannen.
Även handlingen som sådan tar tag i aktuella händelser, nämligen våldtäkter.

Och som vanligt har berättelsen en bihistoria vid sidan om den egentliga handlingen. Denna gång fungerar dock inte bihistorien speciellt bra. I ”Skarpt läge” handlade det om Gunvald och hans syster. Denna gång gäller det något av ett förhållande mellan Gunvald och Martins dotter. Men eftersom denna lilla historia egentligen inte kommer någonstans känns den bara onödig och irriterande – kanske hade det varit bättre att stryka den helt.

Becks populära granne medverkar bara ytterst kort i den här filmen, och det känns mest bara som om han tryckts in i filmen för att han är han. Knappast är det roligt, smart eller över huvud taget nödvändigt – mitt i filmen är han bara där, som vanligt på balkongen, och börjar snacka om växthuseffekten och sin nya krage i titan.

Mer utrymme får varken han eller någon annan karaktär – det hinns inte med – allt fokus på Beck och Gunvald. Och när det väl kommer till upplösningen är det långt ifrån en nagelbitare.
Att skådespelarna är trötta på sina roller märks. Kanske är alla i hela teamet trötta, för det blir aldrig roligt, aldrig spännande, aldrig tufft och aldrig tragiskt. Polisfilmen blir istället en film där allt fokus hänger på de två huvudkaraktärerna, och deras sista farväl till biopubliken. Gunvald Larsson drar antagligen till med fler fräcka repliker än någonsin, Martin Beck klagar och klagar och blir till och med arg på sin dotter, den nya killen på polisstationen (som det alltid finns en av) är mer försiktig och rädd än någonsin – och Gunvalds kommentarer gör knappast saken bättre. Den äckliga mördaren är äckligare än någonsin, den drabbade familjen är mer drabbad än någonsin – ja, faktiskt så är allt som det ska fast mycket, mycket värre.

Betyget blir en tvåa. Knappast någon biofilm även om publiken både skrattade, applåderade och skrek. Nu är det inte bara du och jag som börjar tröttna på karaktären Martin Beck. Det här var nummer 22. Snart är det slut.

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.