Kategori: Recensioner

Spel i filmer och tv-serier

BlåsningenSpel som poker och andra kasinospel förekommer i många klassiska filmer.  Många gånger presenteras de med mycket humor och med smarta vändningar, som till exempel i klassikern ”Blåsningen” från 1973. En film som fortfarande en av de allra bästa i den genren.

Filmer om casinospel har också ett annat vanligt drag, nämligen en duo i fokus. En äldre person som lär upp en yngre, men som också ofta har mer ädla syften än att bara vinna pengar, de vill ge igen på en skurk som både mördat och stulit. Spel är en tacksam ingrediens i en film eftersom det ger nervbitande spänning i sig själv! Att spela casino online har ju på senare år blivit en mycket populär sysselsättning som kan ses hos casinobonusutanomsättningskrav.se inte minst.

TV-serier

Spel förekommer också in i TV-serier med jämna mellanrum. Personer som där framställs som genier vinner eller kan vinna enorma summor genom sitt spelande i seriens värld. Exempel på det är Patrick Jane, huvudkaraktären i ”The Mentalist” och Spencer Reid, geniet i ”Criminal Minds”. Jane vinner stort i ett avsnitt och ger sina arbetskamrater dyra presenter. Den största delen av pengarna ger han dock bort till en kvinna som behöver dem till sjukvårdskostnader.

Det är inte heller ovanligt att den genialiske spelaren också framställs som en person utan girighet. Spencer Reid nämner att han är portad från flera olika kasinon, så vi kan därför gissa att han spelat till sig en hel del pengar. Inte heller han framställs någon gång som girig, även om samma generositet med pengar inte heller visas upp.

Se en riktigt bra film

När man man tittar på en bra och spännande spelfilm eller serie får man uppleva den kittlande känslan om en möjlig storvinst. Man introduceras till en tillvaro där allting kan hända och ditt liv kan förändras för alltid genom ett lyckosamt tärningskast eller en oddsbetting vinst.

Vad denna förändring sedan innebär är helt upp till dig. Det är därför inte utan att det rycker i spelfingrarna efter att ha sett en riktigt bra film!

Beck – Pojken i glaskulan

Beck - Pojken i glaskulanEn av bekvämligheterna med Beck-filmerna (i alla fall de som är gjorda på slutet av 90-talet och framåt) är dess lättsamma och lättsmälta handlingar och utförande. Dock blir ”Pojken i glaskulan” näst intill för lättsam. Filmen känns tunn och tom, enkel och mager. Förutsägbar. Underhållningshalten är låg. Hanns Zischler, som spelar Josef, känns irriterande dålig och drar ner filmen.

TITEL: Beck – Pojken i glaskulan
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2002-00-00

Näst intill för lättsam

Haber duger men överraskar knappast. Persbrandt överträffar inte sig själv, och karaktären Gunvald Larsson i sig känns i denna film inte alls lika perfekt i jämförelse med vad den är känd som. Regimässigt godkänd – så också filmen i sig. Det finns egentligen inget självklart att klaga på, men filmen håller helt enkelt inte högre nivå än en tvåpoängare. Filmen är inte sämst i serien. Dock inte speciellt långt ifrån.

Filmen har en grundläggande tanke som är rätt intressant, om en mördare som lägger skulden på en autistisk, oskyldig pojke som inte kan försvara sig. Tanken tappas dock bort bland alla sämre delar av filmen, främst skådespeleriet och berättandet.

”Pojken i glaskulan” är liksom samtliga Beck-filmer värda att visas på tv – men just denna bör aldrig uppvisas i annat sammanhang än just 21:00, en söndag mitt i ett regnigt oktober…

Beck – Sista vittnet

Beck - Sista vittnetTvå mördade kvinnor påträffas. Faktumet att båda kvinnorna har fått ansiktet bortbränt stärker teorin att en och samma gärningsman ligger bakom de brutala brotten.

TITEL: Beck – Sista vittnet
Regi: Harald Hamrell
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2002-00-00

Snygg & underhållande

En kort tid efter att Beck och hans två kollegor Gunvald och Alice kopplats in i fallet upptäcks en detalj som leder till Lettland och bordellverksamheten där. Polisen kontaktar den lettiska polisen – och det visar sig att misstanken varit korrekt; kvinnorna är från Lettland.

Det hela leder Beck-gruppen till Stockholms allra smutsigaste industri, riskabla drag – och ett sista vittne.

”Sista vittnet” är en snyggt filmad och väldigt underhållande Beck-film. En av de bättre moderna Beck-filmerna över huvud taget, faktiskt. Även om skådespeleriet faktiskt har en del missar ibland, är manuset, regin och inte minst fotot värt att lägga in positiva kommentarer för. Miljöerna är också välgjorda vilket sätter plus även för scenografin.

Mikael Persbrandt och Thomas Hanzon är filmens räddare. Trots både bra manus och foto. Peter Haber är precis som i tidigare filmer mest mesig, deprimerande, överspelande, tråkig, gubbig och gammal.

För att lite kort sammanfatta läget: ”Beck – Sista vittnet” är en sevärd film med bra manus, bra regi, bra scenografi, och inte minst bra foto. Trots allt detta är det Persbrandt och Hanzon som räddar filmen och dess värde.

Berg-Ejvind och hans hustru

Berg-Ejvind och hans hustruTITEL: Berg-Ejvind och hans hustru
Regi: Victor Sjöström
I rollerna: Victor Sjöström
Genre: Drama
Biopremiär: 1918-00-00

Livet som förrymd fånge

Här är Victor Sjöströms historia och Berg-Ejvind – en förrymd fånges – tragiska historia. Efter att ha rymt från sitt hårda straff blir han under falsknamnet Kari anställd som som arbetare på gården hos en förmögen änka. De blir förälskade, och bestämmer sig för att tillsammans fly upp i bergen. Men ingen kan gömma sig i evighet…

Tekniskt sett är filmen nyskapande med färgfilter på filmrullen vilket förstärker känslan vid miljöbyte. I övrigt är filmen inte speciellt imponerande – mest långsam och händelselös – men blir mot slutet allt mer underhållande. Med tanke på filmens ålder är filmen rent ut sagt bra.

Skådespeleriet är godkänt, även om det skulle kunna förbättras en hel del. Samma sak gäller regin.

Trots att det finns mycket att klaga på håller ”Berg-Ejvind och hans hustru” (varför denna töntiga titel?) förvånansvärd hög klass. Sjöström som både regisserat och spelat huvudrollen i denna film lyckas bättre än väntat. Filmen går till historien – liksom Sjöström själv.

Bikini

BikiniTITEL: Bikini
Regi: Lasse Persson
I rollerna: (Info saknas)
Genre: Animation/Kortfilm
Biopremiär: 2004-00-00

En badstrand

Året är 1960.

Platsen är en badstrand.

Två glada tvillingar brukar cykla och ta sig ett morgondopp där, tillsammans med en kvinna. ”Bikini” är en tecknad musikal om en finnig yngling som är rädd för att komma ut…

Med ”Bikini” vill Lasse Persson, filmens skapare, framhöja transvestiter. Men under de 6 minuter filmen fortlöper lyckas Persson inte alls med sitt mål. Det hela mynnar ut i någon slags pro-transvestit-film. Dessutom känns filmen aningen nedtryckande på den feminina fronten.

Filmen känns inte alls vidare bra gjord. Känns snabb. Den visades på SVT nyligen – det var där jag såg den – under deras Kortfilmsmarathon. Bland alla fantastiska kortfilmer kändes denna minst fantastisk…

Bombay Dreams

Bombay DreamsTITEL: Bombay Dreams
Regi: Lena Koppel
I rollerna: Gayathri Mudigonda
Nadine Kirschon
Sissela Kyle
Peter Dalle
Genre: Drama/Komedi
Biopremiär: 2004-10-22

Övertygar ingenstans

Soundtracket är väl det bästa i hela filmen. Och det är det enda som är bra. ”Bombay dreams” övertygar inte någonstans.

Ebba är adopterad från Indien, och lever i Sverige. Hon har vänner, simträning, jobbiga typer i skolan och plastmamma att tänka på. Men en sak tänker Ebba på allra mest. Indien. Hon har aldrig varit där – även om det är just dit hon vill allra mest.

Plastmamman Anita skjuter dock upp resan gång på gång. De kommer aldrig iväg.

Enligt Anita finns ingen kontakt med Ebbas biologiska mamma. Något som visar sig vara lögn. Ebba hittar nämligen så småningom undangömda brev som skickats från Ebbas biologiska mamma till Anita. Ebba bestämmer sig för att resa till Indien, nu med en gång. Vännen Camilla får följa med. Men absolut inte Anita.

Filmens musik är som sagt bra – ett stort plus för det.

Skådespeleriet däremot, är rent av gräsligt. Sissela Kyle kan mycket, mycket mer. Det har hon visat många gånger, bland annat i ”Kopps”. Gayathri Mudigonda som spelar Ebba är egentligen den som håller högst klass i filmen. Nadine Kirschon, Camilla i filmen, kan men övertygar inte.

Ingenting i filmen är riktigt, riktigt bra. ”Bombay dreams” håller ändå en sådan klass att den kan kallas både sevärd och godkänd.

Bosse och Bänke

Bosse och BänkeTITEL: Bosse och Bänke
Regi: Ricky Gevert
I rollerna: (Info saknas)
Genre: Drama/Kortfilm
Biopremiär: 2006-12-15

Okonstlad men platt

Någonstans i en undanskymd vrå i dagens Sverige lever två ganska udda existenser. Bosse och Bänke är inte som andra, ändå känns de på något vis förbannat bekanta. Filmen är ett sorts autentiskt nedslag i deras småtrista vardag. Där man som åskådare dimper rakt ner i tillvaron och nästan bokstavligen tar dem på sängen.

Under de trettio minuterna som umgänget varar är det inte särskilt mycket som händer. Det mesta kretsar kring enkla frågor som vad som ska ätas eller göras, kanske en slags förklädd vad är det för mening med livet fråga? Samtliga scener är tagna med rörlig kamera och filmen som regisserats av Ricky Gevert har på dokumentär filmfestivalen Tempo 2006 vunnit pris för bästa kortfilm.

Tyvärr måste jag säga, blir det rätt så platt att följa två personer i deras gnäbbiga vardag, som panka och uttråkade vandrar i ett slags planlöst ingenmansland. Kanske är det jag som inte förstår tjusningen? Filmens största förtjänst är att den trots allt ger intrycket av att vara alltigenom okonstlad och ärlig.

Brandbilen som försvann

Brandbilen som försvannTITEL: Brandbilen som försvann
Regi: Hajo Gies
I rollerna: Gösta Ekman
Rolf Lassgård
Kjell Bergqvist
Niklas Hjulström
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 1993-00-00

Enastående prestationer i snyggt fotograferad polisfilm

”Brandbilen som försvann” är den första filmatiseringen av 6 i serien från det tidiga 90-talet med Gösta Ekman, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist och Niklas Hjulström i de största rollerna. Det är en filmatisering av Sjöwall och Wahlöös bok med samma namn som sedan 70-talet lästs av det svenska folket.

I denna film ska främst fotografiet hyllas (detta måste betonas; fotot i filmen är av mycket hög klass och gör bara det filmen sevärd och intressant), men de enastående skådespelarprestationerna ska heller inte glömmas bort. Regin är så gott som felfri och klipptekniken högklassig. En sevärd och bra långfilm som till skillnad från dagens Beck-film inte alls känns gjord för TV.

Tolkningen av karaktärerna skiljer sig relativt stor från både de nya filmatiseringarna (1999-2007) och ”Mannen på taket” (1976); här är Beck själv en ganska skygg karaktär, och Gunvald Larsson en bredaxlad, stark kille som ibland känns som huvudrollen själv, med tanke på hur mycket fokus som ligger på honom filmen igenom. Beck och Larsson jobbar heller inte tillsammans lika nära som man kanske kan kännas van vid efter att ha sett alla dessa säsonger med Peter Haber och Mikael Persbrandt på TV om och om igen.

Ett rutinuppdrag är vad som startar handlingen. Ett rutinuppdrag som slutar i totalt kaos då ett hyreshus som varit under bevakning plötsligt och oväntat exploderar framför näsan på flertalet poliser. Vid en första titt ser det hela ut som ett självmord utfört på ett väldigt spektakulärt sätt, men under den tekniska undersökningen gör Polisen oväntade upptäckter med oanade följder.

Beck och hans kumpaner är snart ett internationellt narkotikafall på spåren, med många liv på spel… En viss Olofsson visar sig vara den skyldige, men att hitta honom kräver internationell bevakning. I Köpenhamn får Beck reda på hur det känns att bli beskjuten, på sjukhuset trotsar Larsson alla regler och fortsätter med utredningen trots att han är sjukskriven och behöver vila, på stationen görs grovjobbet och hemma hos polismästaren planeras en stor fest. ”Brandbilen som försvann” är en fantastiskt spännande och fängslande film, värd att se.

Efter att under flertalet år funnits att köpa som orenoverad DVD-utgåva beslutade SF år 2005 att släppa samtliga Beck-filmer med Gösta Ekman i spetsen i nya, restaurerade utgåvor. Vi tackar för det. Idag kan vi alla avnjuta dessa sevärda, blivande klassiker som fullständigt äger Haber och hans suckande polisstation.

Bäst i Sverige!

Bäst i Sverige!TITEL: Bäst i Sverige!
Regi: Ulf Malmros
I rollerna: Michael Nyqvist
Ariel Petsonk
Zamand Hägg
Anna Pettersson
Ralph Carlsson
Genre: Familj
Biopremiär: 2002-00-00

”Den bästa familjefilmen i Sverige!”

Marcello är (enligt honom själv) en värdelös, hatad och misslyckad grabb. Kompisar är något han bara sett på TV. Han är så ensam att ingen ens skulle märka att han försvann. Hans pappa bryr sig bara om fotbollen och vill att Marcello ska satsa på sporten – hans mamma är en troende katolik som går i kyrkan hela dagarna och tvingar Marcello till kören. I skolan blir han sönderslagen, i hemmet blir han söndertjatad. Marcello har det till synes bra – men egentligen inte alls. Han är inte bra på någonting, och har det helt enkelt inte det minsta bra.

Så vad ska då Marcello göra? Flyga bort från alltihopa – och bli bäst i Sverige? Just det! Det är just vad Marcello tänker göra: lära sig flyga.

En dag börjar en ny tjej i klassen. Fatima. Hon är skärpt, stark, duktig, till skillnad från Marcello inte det minsta höjdrädd och på många sätt perfekt. Hon blir Marcellos första riktiga kompis. Hon hjälper Marcello mot målet: att flyg, ta idioterna – och bli bäst i Sverige!

”Bäst i Sverige!” är en film som på många sätt värmer. En svensk familjefilm med så mycket kärlek, vänskap, humor, glädje, värme, charm och budskap finns det helt enkelt bara en utav, nämligen just denna. Michael Nyqvist är bäst. Malmros regi är bäst. Och filmen som sådan… Jo, det här är utan tvekan den bästa familjefilmen i Sverige!

Adam och Eva

Adam och evaTITEL: Adam och Eva
Regi: Måns Herngren och Hannes Holm
I rollerna: Josefin Nilsson
Björn Kjellman
Tintin Anderzon
Genre: Komedi
Biopremiär: 1997-00-00

Rolig, välfunnen och ovanlig

”Adam och Eva” är en rolig, välfunnen, ovanlig och sevärd kärlekshistoria. Filmen börjar med att man får skåda hur Adam (Björn Kjellman) och Eva (Josefin Nilsson) träffade varandra (vilket skedde genom att Adam var brandman och räddade Eva, som var inne i ett brinnande hus). Därpå rullar eftertexten. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, så att säga.

”Är det slut nu?” hör man sedan Adam yttra. Och sedan börjar filmen. Kul, slipad och träffande prolog på en skildring som kan tyckas bli värre och värre desto längre den fortgår.
Det visar sig att det nu, då filmen tar fart (fyra år därefter), inte alls är lika lätt för duon att hålla den romantiska gnistan vid liv. Då Adam dessutom blir påkommen med att vara otrogen brister det. Eva träffar Adams vän Åke och förälskar sig. Och frågan för Adam och Eva blir snarast om de ska vara kamrater, gifta, älskare eller ovänner för livet…

Liksom att filmen börjar med eftertexter slutar också filmen med förtexter. Detta är inte den enda skickliga lösningen i filmen. ”Intervjuer” med filmens karaktärer mitt i filmen, såväl som en dialog vilken är textad och talar om vad de utbytta replikerna egentligen betyder är exempel på andra roliga och ganska originella sätt att föra handlingen framåt.

Det upplevs heller inte underligt att mena att ”Varannan vecka” påminner om denna film.

Skådespeleriet är inte heller det något att klaga på.

Här bjuds vi på 96 minuter underhållande och avkopplande komik från regissörerna Måns Herngren och Hannes Holm. Sevärt, som sagt.