Bolt

BoltSnygg – men utan charm

”Det man inte vet om mår man inte heller dåligt av”, så lyder ett i Sverige populärt talesätt. Om det sedan är moraliskt riktigt eller inte är upp till var och en att bestämma sig för, men de flesta människor som lever och arbetar runt omkring hunden Bolt (John Travolta) verkar utan tvivel om saken tycka att det är okej. Det enda undantaget, och den enda person som verkligen bryr sig om hans bästa, är matten Penny (Miley Cyrus).

Hunden Bolt, som är filmens huvudperson, lever i en stor lögn. Han tror att han är en superhund som besitter superkrafter. Bland annat något som kallas för Superskallet, ett skall som avger en enorm tryckvåg som närmast påminner om en atombomb. Men det är ett hektiskt liv med mycket ansvar som Bolt lever. Varje dag är han tvungen att att göra sitt yttersta för att försöka rädda sin matte och Penny undan alla faror som ständigt tycks lura runt knuten. Allt det här har gjort Bolt en aning paranoid.

Men i själva verket är Bolt bara huvudperson i en actionserie på TV. Han är inte någon hjälte och han har definitivt inte heller några superkrafter. Penny är egentligen inte bara hans matte utan även hans egen motspelerska i serien. Det har han inte en susning om. Plötsligt en dag, av en ren och skär slump, hamnar i en fraktkartong som skeppas hela vägen från Hollywood på västkusten till New York på östkusen, och det är där som filmens berättelse tar sin början.
Förvirrad av handlingen från TV-serien beger han sig ut på ett äventyr tvärs igenom hela USA på väg tillbaka till Hollywood. Längs med vägen stöter han ihop med en pessimistisk svart katt som heter Mittens (Susie Essman) samt senare också en hyperaktiv också minst sagt TV-frälst hamster i en plastboll vid namnet Rhino (Mark Walton). Det är framför allt dessa båda karaktärer som är filmens komiska motor.

Regissörer är Byron Howard tillsammans med Chris Williams, som även har skrivit en del av manuset tillsammans med Dan Fogelman. Just när det gäller manuset så känns det som att de har snott det mesta från filmerna ”Truman Show” och ”Den otroliga vandringen”. John Lasseter, som är filmens producent tillsammans med Clark Spencer, har också han haft en betydande del i arbetet med manuset. Det är faktiskt rätt så intressant.

Bakgrundshistorien är nämligen något komplicerad: Filmen skulle från början heta ”American Dog” och vara en traditionellt tecknad historia om en pokerspelande skådespelare som en dag vaknar upp i Nevadaöknen tillsammans med en radioaktiv kanin. Den idén kom från producenten bakom ”Lilo och Stich”, Chris Sanders, men den imponerade dock inte alls på John Lasseter och han sparkade Sanders. Istället påbörjade han ett mer ambitiöst projekt där han istället satte Chris Williams och Byron Haword bakom ledningen.

John Lasseter kommer för övrigt att inom en inte alltför avlägsen framtid att få emotta ett stort och mycket prestigefyllt filmpris. Priset heter det Gyllene Lejonet, eller Golden Lion, och han får det för ”lifetime achievement”, enligt en nyligen publicerad artikel i brittiska Variety. Det är han väl värd. Utdelningen kommer att ske i höst vid Venice Film Festival.

Det finns både styrkor och svaghet i ”Bolt”, och av någon slags artighet tänker jag börja med dess positiva sida. Vissa scener, särskilt de exteriörer som syns i stadskärnan, är oerhört läckra och nästan skrämmande realistiska. Riktigt ögongodis. Ibland undrar jag som åskådare om gatorna och husen är animerade eller om det egentligen är på riktigt. Så det får sannerligen bästa möjliga betyg av mig.

Problemet för ”Bolt” är att det redan finns ett tiotal animerade filmer i precis samma stil som också de är oerhört snygga, trots att de är flera år äldre. Animerade filmer är inte längre något nytt och fräscht och det ställer naturligtvis enorma krav på filmskaparna. Rent visuellt råder det inte några tvivel om att den här filmen håller måttet, men den har inte alls samma charm som exempelvis ”Toy Story”, ”Hitta Nemo” eller ”Superhjältarna”. Tyvärr, men så är det.

Första gången som jag såg bilder ur ”Bolt” var, säkert precis som för de flesta svenskar, strax före klockan fyra på julaftons eftermiddag för några veckor sedan. I slutet av Kalle Anka-timmen varje julafton visar de ju alltid klipp från Disneys senaste skapelse, och i år var det just ”Bolt”. Då tyckte jag att det såg riktigt bra och intressant ut.
Men det var då. Faktum är att den människa som valde ut den episoden gjorde ett utmärkt arbete, för det är filmens enda godbit, tycker jag.

Den 6 februari har ”Bolt” premiär i Sverige och blir då det den första filmen som SF Bio även kommer att visa i digital 3D. Vad det egentligen kommer att innebära återstår att se, men de som har testat har bara haft positiva omdömen. Det här är en nyhet som människor i hela landet kommer att kunna ta del av inom en inte alltför avlägsen framtid. SF Bio har redan nu installerat 3D-projektorer och dukar i totalt åtta salonger i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Umeå.

Summan av kardemumman är att ”Bolt” bara får en tvåa i betyg av mig. Jag tycker att den är riktigt snygg, men jag skrattar inte och något sånär spännande blir det bara i slutscenerna – och knappt ens då. Det här räcker inte och jag är uppriktigt sagt besviken. Jag hade förväntat mig mer, men samtidigt tror jag att kidsen kommer att charmas av den vita jyckens gullighet och släpa med sig sina föräldrar till biograferna. De i sin tur kommer säkert att lockas av 3D-hypen, så jag blir inte överraskad om ”Bolt” blir en succé.

Add a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.