Beck – Den svaga länken

Beck - Den svaga länkenTITEL: Beck – Den svaga länken
Regi: Harald Hamrell
I rollerna: Mikael Persbrandt
Peter Haber
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2007-03-23

Ett farväl till biopubliken

Så går nu den sista Beckfilmen gjord för bio upp. Sista gången vi ser Haber och Persbrandt i sina roller. Med all rätt är duon efter tio år som poliser på vita duken trötta på att jaga skurkar – vilket Gunvald Larsson och nämner i filmen. För regin står Harald Hamrell – som alltid, höll jag på att säga.

I övrigt ser det mesta ut som vanligt: Martin Beck gnäller, Gunvald Larsson levererar knivskarpa oneliners, Becks dotter har fullt upp, grannen spelad av Hirdwall fortsätter vara onykter och galen – och i parken väntar en våldtäktsman och mördare.

I ”Den svaga länken” har det satsats på att ta upp aktuella saker i alla dess former: mordoffer bär Ipod, Beck ser på TV4’s ”Lost” och på polisstationen jämför man med Hagamannen.
Även handlingen som sådan tar tag i aktuella händelser, nämligen våldtäkter.

Och som vanligt har berättelsen en bihistoria vid sidan om den egentliga handlingen. Denna gång fungerar dock inte bihistorien speciellt bra. I ”Skarpt läge” handlade det om Gunvald och hans syster. Denna gång gäller det något av ett förhållande mellan Gunvald och Martins dotter. Men eftersom denna lilla historia egentligen inte kommer någonstans känns den bara onödig och irriterande – kanske hade det varit bättre att stryka den helt.

Becks populära granne medverkar bara ytterst kort i den här filmen, och det känns mest bara som om han tryckts in i filmen för att han är han. Knappast är det roligt, smart eller över huvud taget nödvändigt – mitt i filmen är han bara där, som vanligt på balkongen, och börjar snacka om växthuseffekten och sin nya krage i titan.

Mer utrymme får varken han eller någon annan karaktär – det hinns inte med – allt fokus på Beck och Gunvald. Och när det väl kommer till upplösningen är det långt ifrån en nagelbitare.
Att skådespelarna är trötta på sina roller märks. Kanske är alla i hela teamet trötta, för det blir aldrig roligt, aldrig spännande, aldrig tufft och aldrig tragiskt. Polisfilmen blir istället en film där allt fokus hänger på de två huvudkaraktärerna, och deras sista farväl till biopubliken. Gunvald Larsson drar antagligen till med fler fräcka repliker än någonsin, Martin Beck klagar och klagar och blir till och med arg på sin dotter, den nya killen på polisstationen (som det alltid finns en av) är mer försiktig och rädd än någonsin – och Gunvalds kommentarer gör knappast saken bättre. Den äckliga mördaren är äckligare än någonsin, den drabbade familjen är mer drabbad än någonsin – ja, faktiskt så är allt som det ska fast mycket, mycket värre.

Betyget blir en tvåa. Knappast någon biofilm även om publiken både skrattade, applåderade och skrek. Nu är det inte bara du och jag som börjar tröttna på karaktären Martin Beck. Det här var nummer 22. Snart är det slut.

Changeling

Changeling

Mångbottnad Oscarskandidat

Vid 2005 års Oscarsgala kammade filmen Million dollar baby hem fyra Oscarsstatyetter och filmen Chageling lär knappast få en sämre placering nästa gång det är dags. Clint Eastwood har återigen lyckats skapa en psykologiskt stark och mångbottnad berättelse som växer för för varje minut och där dramaturgin håller både vad gäller helheten och detaljerna.

Denna gång handlar det om Christine Collins, vars nioåriga son Walter en dag försvinner på väg hem från skolan. Polisen inkallas och några månader senare dyker det upp en pojke i samma ålder som hävdar att Christine är hans mamma. Pojken liknar Walter något men vissa detaljer är ändå uppenbart felaktiga. På order av polisen flyttar den påstådda sonen in i hennes hem. Något som sakta bryter ned och leder till en psykisk kollaps hos Christine som ensam kämpar för en sanning hon är säker på, men på alla plan motarbetas för. Ytterligare en tid senare dyker ännu en pojke upp som påstår sig veta vad som verkligen hänt Christines son. En barbarisk historia nystas upp som polisen visar sig vara delaktig i.

Berättelsen som bygger på en verklig historia som kom att förändra hela Los Angeles polisväsende i grunden utspelar sig på 1930-talet . Manuset håller sig hela tiden exakt på gränsen mellan att säga lite för mycket och skapa maximal spänning.

Vändningarna i filmen är många, alla trådar som läggs ut fyller ett syfte, är på väg någonstans och mynnar ut i någonting. I de mer finstilta scenerna, som när Christine (spelad av Angelina Jolie), kastats in på psykhem av polisen som gjort henne galen, är dialogen utomordentligt fin. Den visar att det även i de svåraste stunderna kan finnas en slags nåd och känsla av gemenskap. Och att omständigheterna kring en människas liv kan få oss att bli något vi inte trodde vi var. En fantastisk film: hård och brutal som livet, men ibland också fyllt av hopp och mening, med förmåga att omkullkasta oss i grunden. En berättelse som det alltid kommer att finnas en liten del av kvar i oss vad som än händer i livet.

Benjamin Buttons otroliga liv

Benjamin Buttons otroliga liv

Originell och oförutsägbar

Fel skådespeleri, regi, val av repliker eller smink hade kunnat förvandla manuset och storyn i sin helhet till något pinsamt och onaturligt. Glädjande nog faller allt precis på pricken: ”Benjamin Buttons otroliga liv” är ett mästerverk.

Brad Pitts karaktär Benjamin föds gammal och åldras mot det yngre; så kan man med enkla drag sammanfatta denna fullkomligt enastående långfilm. Cate Blanchett är fullkomligen fantastisk i sin roll som god vän och älskare. Filmen skulle närmast kunna kallas för en ny ”Forrest Gump” (jag är nog inte först med att nämna det – manusförfattaren är densamme) fast bättre.

Scenografi-, smink-, rekvisita- och kostymavdelningarna har lyckats mer än väl. Även David Finchers regi är klanderfri. Manuset berör – men om jag ska gnälla på någonting i den totalt oförutsägbara filmen ”Benjamin Button” får det ändå bli just den här biten. För även om historian är både originell och fascinerande har man plockat med några skämt för mycket. Filmen hade blivit stilrenare i tungt format, utan mannen som träffas av blixten (sju gånger, ha – ha – ha…). Specialeffekterna är inte heller hundraprocentiga, bör tilläggas, men det gör absolut ingenting.

I övrigt får man allt man kan tyckas behöva (oavsett ålder): Spänning, kärlek och klump i halsen. Asien, Europa och Amerika. Krig, balett och motorcyklar.

Främmande fågel

Främmande fågel

Röse visar prov på skicklighet

Under hösten 2008 gick det nära på inflation i svenskproducerade thrillerserier, eller ”deckare” om man så vill, i våra huvudkanaler på TV. Mer eller mindre parallellt med varandra sändes ”Höök” i SVT samt ”Maria Wern – Främmande fågel” och ”Oskyldigt dömd” i TV4. Min personliga favorit är norrländska ”Höök”, men inte långt där bakom skuggar ”Maria Wern”. Nu är den här framgångsrika miniserien i fyra delar aktuell på DVD.

Eva Röse spelar kriminalinspektören Maria Wern som återvänder till sitt jobb som kriminalkommissarie på Gotland efter ett halvårs frånvaro. Första dagen på jobbet blixtinkallas Maria till en av Gotlands sandstränder där en man hittats brutalt mördad. Samtidigt får sjukhuset i Visby in ett misstänkt fall av fågelinfluensan. Har dessa två händelser något samband?

Röse fyllde 35 år i oktober och hon är definitivt en av Sveriges främsta skådespelerskor, åtminstone enligt undertecknad. Hon är enormt mångsidig och passar lika bra i thrillers som actions eller komedier. Det visade hon prov på också under den gångna hösten då hon verkligen varit stekhet – först i ”Maria Wern – Främmande fågel”, och sedan som rallyförare i Lena Koppel’s biofilm ”Rallybrudar”.

I rollistan återfinns förutom Röse även andra populära och väletablerade skådespelare, bland andra Allan Svensson (”Svensson, Svensson”), Fares Fares (”Kopps”), Peter Perski (”Kommissionen”) och Marie Richardson (Wallander-filmerna). För regin står Erik Leijonborg, mannen bakom en annan av TV4:s storsatsningar, jättefloppen ”Labyrint”. Men han har även regisserat succéer som ”Tusenbröder” samt två av Håkan Nessers ”Van Veeteren”-böcker.

”Maria Wern – Främmande fågel” bygger på en roman med samma titel av författarinnan Anna Jansson. Precis som den fiktiva huvudpersonen som hon skriver om, så är den snart 50-åriga Jansson från gotländska Visby. Hennes deckare med Maria Wern som kriminalinspektör har översatts till ett stort antal språk och förutom att arbeta som författare så är hon även utbildad sjuksköterska sen 25 år tillbaka. Av den anledningen har hon även skrivit böcker i vårdetik och ett antal barnböcker för Bonnier utbildning.

Anna Jansson har skrivit flera böcker om sin karaktär och det kan förhoppningsvis bli en fortsättningen av serien i framtiden. Folk verkar i allmänhet ha blivit trötta på gamla gubbar till poliser – som Martin Beck, Kurt Wallander och van Veeteren – och finner det uppfriskande med en kvinnlig motsvarighet. Ett bra bevis för det är att nästan en och en halv miljon tittare såg premiäravsnittet i september.

Sjunde himlen

Sjunde himlen

Jag erkänner, det känns ovant

Erotisk kärlek mellan åldringar får sällan särskilt stort spelrum i media. På filmduken stannar det ofta vid blickar eller oskyldiga kramar. Nakna, utelämnande scener förekommer i princip inte. Andreas Dresens film ”Sjunde himlen” går emot denna outtalade genans och visar just allt. Slappa överviktiga kroppar som fyllda av lust och åtrå hungrar efter närhet och sex. Som en sista gång vill vägra döden och ge sig hän.

Inge är sen 30 år tillbaka gift med Werner. De lever i en stillsam men tillsynes inifrån död relation. Vanan, tryggheten och alla gemensamma minnen håller dem kvar vid varandra. När Inge en dag stöter på Karl blir allt detta väldigt påtagligt. En stark passion som är lika häftig som vilken ungdomsförälskelse som helst väcks till liv. Karl är ungefär allt som Werner inte är och lite till: glad, öm, nyfiken på tillvaron, fantasifull och fylld av livslust. Inge tvekar inte. Känslan får styra.

Filmen innehåller många närbilder och riktigt närgångna scener. Jag erkänner, det känns ovant, till en början. Oestetiska kroppar som fumlar i mörkret. Åldrade fingrar som smeker varandra. Det fina, den andliga dimensionen blir lite skymd av det råa, sexuella. Filmen känns något endimensionell, när Inge inte älskar med Karl har hon förbannat dåligt samvete, söker stöd hos sin dotter eller sjunger i kör. Få frågor lämnas kvar till publiken, en slags självtillräcklighet genomsyrar filmen. Berättelsen är också bitvis övertydlig och förutsägbar även om de psykologiska dimensionerna fångats väl. Kontrasten mellan den otämjda naturkraften som uppstår hos det älskande paret ställs mot det trygga, förutsägbara hela tiden. Det blir starkt.

När regissören Andreas Dresen satte i gång med projektet trodde han inte att han skulle hitta skådespelare som skulle ställa upp på de intima scenerna. Men det visade sig att han själv hade större hämningar än skådisarna. Inget mesande är resultatet, allt kastas rakt i ansiktet på publiken med en närmast dokumentär känsla i denna något ojämna berättelse.

Iskariot

Iskariot

Två bröder, ett bedrövligt slut

Ovanlig titel hjälper inte. Klyschigt och surrealistiskt är vad det är, och till på köpet dåligt regisserat. Men en stilrenhet i fotot och ansträngning från ljud- och bildredigering gör trots att ”Iskariot” sevärd.

Liksom filmens slogan, tagline eller om man så vill alternativa titel – ”Två bröder, en skuld” – är filmen till stor del övertydlig och därtill lite… småtöntigt utförd. Det handlar alltså om två bröder, den ene framgångsrik, den andre en ruin i människoform. Den sistnämnde har en obetald skuld efter en drogaffär som gick snett och den förste tvingas in i det komplexa systemet av hotelser, kontakter och gigantiska pengasummor.

Filmens absolut första minuter är lovande, men ganska snart inser man att det finns tydliga brister. Utöver det tidigare nämnda är även skådespeleriet på sina håll väldigt svagt. En tämligen imponerande rollista kan inte bära hela filmen på sina axlar – i synnerhet regin får ”Iskariot” att falla. Det hade, tro mig, kunnat bli betydligt bättre.

Betyget blir en trea på den femgradiga skalan, men jag vill observera att jag övervägde en tvåa. Kanske framförallt på grund av det bedrövligt ytliga slutet.

Bolt

BoltSnygg – men utan charm

”Det man inte vet om mår man inte heller dåligt av”, så lyder ett i Sverige populärt talesätt. Om det sedan är moraliskt riktigt eller inte är upp till var och en att bestämma sig för, men de flesta människor som lever och arbetar runt omkring hunden Bolt (John Travolta) verkar utan tvivel om saken tycka att det är okej. Det enda undantaget, och den enda person som verkligen bryr sig om hans bästa, är matten Penny (Miley Cyrus).

Hunden Bolt, som är filmens huvudperson, lever i en stor lögn. Han tror att han är en superhund som besitter superkrafter. Bland annat något som kallas för Superskallet, ett skall som avger en enorm tryckvåg som närmast påminner om en atombomb. Men det är ett hektiskt liv med mycket ansvar som Bolt lever. Varje dag är han tvungen att att göra sitt yttersta för att försöka rädda sin matte och Penny undan alla faror som ständigt tycks lura runt knuten. Allt det här har gjort Bolt en aning paranoid.

Men i själva verket är Bolt bara huvudperson i en actionserie på TV. Han är inte någon hjälte och han har definitivt inte heller några superkrafter. Penny är egentligen inte bara hans matte utan även hans egen motspelerska i serien. Det har han inte en susning om. Plötsligt en dag, av en ren och skär slump, hamnar i en fraktkartong som skeppas hela vägen från Hollywood på västkusten till New York på östkusen, och det är där som filmens berättelse tar sin början.
Förvirrad av handlingen från TV-serien beger han sig ut på ett äventyr tvärs igenom hela USA på väg tillbaka till Hollywood. Längs med vägen stöter han ihop med en pessimistisk svart katt som heter Mittens (Susie Essman) samt senare också en hyperaktiv också minst sagt TV-frälst hamster i en plastboll vid namnet Rhino (Mark Walton). Det är framför allt dessa båda karaktärer som är filmens komiska motor.

Regissörer är Byron Howard tillsammans med Chris Williams, som även har skrivit en del av manuset tillsammans med Dan Fogelman. Just när det gäller manuset så känns det som att de har snott det mesta från filmerna ”Truman Show” och ”Den otroliga vandringen”. John Lasseter, som är filmens producent tillsammans med Clark Spencer, har också han haft en betydande del i arbetet med manuset. Det är faktiskt rätt så intressant.

Bakgrundshistorien är nämligen något komplicerad: Filmen skulle från början heta ”American Dog” och vara en traditionellt tecknad historia om en pokerspelande skådespelare som en dag vaknar upp i Nevadaöknen tillsammans med en radioaktiv kanin. Den idén kom från producenten bakom ”Lilo och Stich”, Chris Sanders, men den imponerade dock inte alls på John Lasseter och han sparkade Sanders. Istället påbörjade han ett mer ambitiöst projekt där han istället satte Chris Williams och Byron Haword bakom ledningen.

John Lasseter kommer för övrigt att inom en inte alltför avlägsen framtid att få emotta ett stort och mycket prestigefyllt filmpris. Priset heter det Gyllene Lejonet, eller Golden Lion, och han får det för ”lifetime achievement”, enligt en nyligen publicerad artikel i brittiska Variety. Det är han väl värd. Utdelningen kommer att ske i höst vid Venice Film Festival.

Det finns både styrkor och svaghet i ”Bolt”, och av någon slags artighet tänker jag börja med dess positiva sida. Vissa scener, särskilt de exteriörer som syns i stadskärnan, är oerhört läckra och nästan skrämmande realistiska. Riktigt ögongodis. Ibland undrar jag som åskådare om gatorna och husen är animerade eller om det egentligen är på riktigt. Så det får sannerligen bästa möjliga betyg av mig.

Problemet för ”Bolt” är att det redan finns ett tiotal animerade filmer i precis samma stil som också de är oerhört snygga, trots att de är flera år äldre. Animerade filmer är inte längre något nytt och fräscht och det ställer naturligtvis enorma krav på filmskaparna. Rent visuellt råder det inte några tvivel om att den här filmen håller måttet, men den har inte alls samma charm som exempelvis ”Toy Story”, ”Hitta Nemo” eller ”Superhjältarna”. Tyvärr, men så är det.

Första gången som jag såg bilder ur ”Bolt” var, säkert precis som för de flesta svenskar, strax före klockan fyra på julaftons eftermiddag för några veckor sedan. I slutet av Kalle Anka-timmen varje julafton visar de ju alltid klipp från Disneys senaste skapelse, och i år var det just ”Bolt”. Då tyckte jag att det såg riktigt bra och intressant ut.
Men det var då. Faktum är att den människa som valde ut den episoden gjorde ett utmärkt arbete, för det är filmens enda godbit, tycker jag.

Den 6 februari har ”Bolt” premiär i Sverige och blir då det den första filmen som SF Bio även kommer att visa i digital 3D. Vad det egentligen kommer att innebära återstår att se, men de som har testat har bara haft positiva omdömen. Det här är en nyhet som människor i hela landet kommer att kunna ta del av inom en inte alltför avlägsen framtid. SF Bio har redan nu installerat 3D-projektorer och dukar i totalt åtta salonger i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Umeå.

Summan av kardemumman är att ”Bolt” bara får en tvåa i betyg av mig. Jag tycker att den är riktigt snygg, men jag skrattar inte och något sånär spännande blir det bara i slutscenerna – och knappt ens då. Det här räcker inte och jag är uppriktigt sagt besviken. Jag hade förväntat mig mer, men samtidigt tror jag att kidsen kommer att charmas av den vita jyckens gullighet och släpa med sig sina föräldrar till biograferna. De i sin tur kommer säkert att lockas av 3D-hypen, så jag blir inte överraskad om ”Bolt” blir en succé.

Beck – Skarpt läge

Beck - Skarpt lägeTITEL: Beck – Skarpt läge
Regi: Harald Hamrell
I rollerna: Mikael Persbrandt
Peter Haber
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2006-06-28

Känns bättre med Persbrandt i fokus…

Nu är Martin Beck (Peter Haber) tillbaka! Han, tillsammans med Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson, ska ge sig ut på nya farliga äventyr i Stockholmstrakten.

Först ut för år 2006 är ”Skarpt läge”, med 100% fokus på kvinnomisshandel. I rampljuset har också Becks kollega Gunvald klivit in. Nu riktar sig fler kameror mot Persbandt än i de tidigare filmerna. Haber syns knappt alls i förhållande till Persbrandt. Det är nästan så att filmen borde döpts om till ”Larsson – Skarpt läge”. Vi får veta att Larsson i själva verket har en syster… som även hon är misshandlad hemma. Men trots att Persbrandt egentligen är en kollega till huvudrollen, men ändå är i fokus (även på affischen), så känns det väldigt rätt. Persbrandt är van att stå i centrum. Hamrell gör ett genidrag då han låter en ny karaktärs bakgrund berättas. Det gör filmen väldigt mycket mer intressant. Ingen annan spelar heller den riktige snut så som Persbrandt gör det…

Misshandel hemma. Barnen är vittnen till det som händer. Mannen i huset slår kvinnan i huset. Ett aktuellt tema som berör även på film. Med bilder från just en sådan händelse inleds filmen.
Snart lyckas kvinnan i huset – Monika – fly hemifrån. Inte långt senare påträffas en död man i kvinnans hem, med blod som överensstämmer med hennes DNA.

In kopplas snart Martin Beck, Gunvald Larsson och en del andra från polisstationen, med uppgift att finna Monika. Något som är lättare sagt än gjort.

De nya Beck-filmerna ger lite känsla av nystart. Fokus på nya saker, lite högre standard… men, ack, det är ju trots allt samme gamle Beck som klagar, gnäller, suckar… Och samma gamle kaxiga, uppkäftige Gunvald Larsson… Det är puffror, alkohol, stress, depression, en och annan ond jäkel, och såklart samme gamle ”Ska-du-ha-en-stänkare”-granne som inte ens är rolig längre… Är man inte lite trött på Beck så säg…

I en tid då Wallander-filmer publiceras som om världen saknar ände, och då van Veeteren som en ny instickare reder ut mord som om ingen annan gjorde det… ja, då passar det inte så jättebra att släppa åtta nya Beck-filmer…

Och trots att skådespeleriet duger för en hel blockbuster-rulle, är Beck trots allt bara Beck… Det är TV-film. Det är inget mer än TV-film.

Egentligen är det alltså inte handlingen, skådespeleriet, manuset eller regin som är felet… Det är karaktärerna. Sverige är så fruktansvärt mätt på polisfilm att Beck bara känns helt fel.

En av de största negativa delarna med filmen är att ”Skarpt läge” helt och hållet saknar den mystik och spänning som nästan alla de tidigare Beck-filmerna har… Här vet man nämligen från början vilka som är de ”bad guys” i dramat.

Trots så mycket negativa delar i filmen får man ändå det man vill ha: Avslagen humor, gnällig Haber, stenhård Persbrandt, ljummen action serverat på fat, de nya svenska polisbilarna med gröngula reflexer så det räcker och blir över, Stockholms absolut fulaste tunnebanenedgångar, en bedragare och en hjälte… ”Beck – Skarpt läge” har allt det man ville ha, vilket också gör att man nöjer sig.

Men bäst av allt är ändå Persbrandt. Som i alla Beck-filmer.

Beck – Annonsmannen

Beck - AnnonsmannenTITEL: Beck – Annonsmannen
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2002-00-00

Förutsägbar men underhållande

En kvinna hittas i en skog. (Varför är det alltid kvinnor som råkar illa ut i Beck-filmerna? För att vara bokstavlig kan jag inte komma på en ända Beck-film gjord i modern tid då det är mannen som är offret!) Kvinnan är våldtagen, misshandlad, strypt till döds. Beck, Gunvald och Alice kopplas in. Man börjar genast spekulera.
Bara en kort tid senare påträffas ett försvinnande av en annan kvinna. Man ser ett samband eftersom de båda kvinnorna ringt på en soffannons. Arbetet kan börja.

Filmen är skådespelarmässigt helt okej, problemen ligger främst i berättandet. ”Beck – Annonsmannen” känns ytterst förutsägbar. Barnsligt förutsägbar. Man har försökt hålla sig till den klassiska Beck-stilen dör man inte vet vem som är gärningsmannen. Här räknar vem som helst i stället lätt ut vem personen som i slutändan kommer visa sig vara skurken är.

  • Gunvald Larsson är en karaktär i en klass för sig – i denna film, liksom i samtliga andra.
  • Martin Beck är som alltid småmesig, gnällig… som alltid.
  • Alice Levander ska (som alltid) vara den duktiga, prydliga och punktliga, duktiga och smarta…
  • Ja, allt är helt enkelt som vanligt. Nästan lite för mycket som vanligt.

Men filmen har faktiskt sina goda sidor också (tro det eller ej); slutscenerna är faktiskt ganska underhållande. Men i stort täcker inte regin, manuset eller berättandet riktigt hela vägen fram denna gång.

”Annonsmannen” är godkänd – men förblir bara godkänd.

Beck – Enslingen

Beck - EnslingenTITEL: Beck – Enslingen
Regi: Kjell Sundvall
I rollerna: Peter Haber
Mikael Persbrandt
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2001-00-00

Allt man vill ha

De första tjugo minuterna var jag kritisk. Men jag måste medge att ”Beck – Enslingen” är en av de bättre Beck-filmerna. Den har allt man vill ha från en Beck-film: spänning (faktiskt), en rolig Hirdwall (vilket blir bara ovanligare och ovanligare i Beck-filmerna), en välspelad Gunvald Larsson (varken överspelad som i ”Kartellen” eller tvärt om), en precis lagom gnällig Martin Beck (inte överdrivet mycket som det kan bli ibland, men heller inte jobbigt frånvarande som i exempelvis ”Skarpt läge”), en viss Alice Levander (bra skådespeleri från Birgerson, och verklighetstrogen karaktär som passar perfekt som en tredje stor roll i filmerna), det stora frågetecknet som finns i alla Beck-filmer (eller borde finnas i alla Beck-filmer) då man inte vet vem som är skurken i dramat förrän i slutet (så man får tänka själv och gissa fram tills dess), miljöerna (dubbelmord i Skärgården… kusligt!) och Gunvald-kommentaren ”Fan och hans moster” (som bara används i Beck-filmerna från 2001)…

En asiatisk kvinna hittas död i Stockholms Skärgårds vatten. Hon har blivit mördad och tecken tyder på att hon varit prostituerad. Bara en kort tid efter att polisen tagit tag i mordet sker ett till i närheten av det förra. Plötsligt får Alice, Martin och Gunvald ett dubbelmord att ta hand om.

Till en början ses morden som två skilda gärningar, men ju längre in man kommer i utredningen, desto klarare blir det att brotten har ett eller flera samband.

Alice och Gunvald har i filmen mycket välspelad liksom välskrivna konversationer, då de mestadels debatterar kring huruvida Alice ska kunna ha en utredning helt själv.

Och inte bara då är det Gunvald om har de bästa ordslingorna. Precis som alltid dominerar Mikael Persbrandt och hans skådespeleri filmen igenom. Hans klockrena kommentarer är lika härliga varje gång.

Liksom grannen. Hirdwall skådespelar honom i denna film enastående. Här blir det aldrig tjatigt eller långtråkigt, som det faktiskt kan bli i vissa andra Beck-filmer. Och även här är replikerna grymma.

Ja, ”Beck – Enslingen” är faktiskt häpnadsväckande bra. Precis som i alla Beck-filmer finns det fel att hitta, men trots allt… En stark trea – snudd på fyra – utan att ta i. Regin, skådespeleriet och (kanske till och med framförallt) manuset gör denna film till en av de bättre filmerna i serien.