TITEL: Bombay Dreams
Regi: Lena Koppel
I rollerna: Gayathri Mudigonda
Nadine Kirschon
Sissela Kyle
Peter Dalle
Genre: Drama/Komedi
Biopremiär: 2004-10-22

Övertygar ingenstans

Soundtracket är väl det bästa i hela filmen. Och det är det enda som är bra. ”Bombay dreams” övertygar inte någonstans.

Ebba är adopterad från Indien, och lever i Sverige. Hon har vänner, simträning, jobbiga typer i skolan och plastmamma att tänka på. Men en sak tänker Ebba på allra mest. Indien. Hon har aldrig varit där – även om det är just dit hon vill allra mest.

Plastmamman Anita skjuter dock upp resan gång på gång. De kommer aldrig iväg.

Enligt Anita finns ingen kontakt med Ebbas biologiska mamma. Något som visar sig vara lögn. Ebba hittar nämligen så småningom undangömda brev som skickats från Ebbas biologiska mamma till Anita. Ebba bestämmer sig för att resa till Indien, nu med en gång. Vännen Camilla får följa med. Men absolut inte Anita.

Filmens musik är som sagt bra – ett stort plus för det.

Skådespeleriet däremot, är rent av gräsligt. Sissela Kyle kan mycket, mycket mer. Det har hon visat många gånger, bland annat i ”Kopps”. Gayathri Mudigonda som spelar Ebba är egentligen den som håller högst klass i filmen. Nadine Kirschon, Camilla i filmen, kan men övertygar inte.

Ingenting i filmen är riktigt, riktigt bra. ”Bombay dreams” håller ändå en sådan klass att den kan kallas både sevärd och godkänd.

TITEL: Bosse och Bänke
Regi: Ricky Gevert
I rollerna: (Info saknas)
Genre: Drama/Kortfilm
Biopremiär: 2006-12-15

Okonstlad men platt

Någonstans i en undanskymd vrå i dagens Sverige lever två ganska udda existenser. Bosse och Bänke är inte som andra, ändå känns de på något vis förbannat bekanta. Filmen är ett sorts autentiskt nedslag i deras småtrista vardag. Där man som åskådare dimper rakt ner i tillvaron och nästan bokstavligen tar dem på sängen.

Under de trettio minuterna som umgänget varar är det inte särskilt mycket som händer. Det mesta kretsar kring enkla frågor som vad som ska ätas eller göras, kanske en slags förklädd vad är det för mening med livet fråga? Samtliga scener är tagna med rörlig kamera och filmen som regisserats av Ricky Gevert har på dokumentär filmfestivalen Tempo 2006 vunnit pris för bästa kortfilm.

Tyvärr måste jag säga, blir det rätt så platt att följa två personer i deras gnäbbiga vardag, som panka och uttråkade vandrar i ett slags planlöst ingenmansland. Kanske är det jag som inte förstår tjusningen? Filmens största förtjänst är att den trots allt ger intrycket av att vara alltigenom okonstlad och ärlig.

TITEL: Brandbilen som försvann
Regi: Hajo Gies
I rollerna: Gösta Ekman
Rolf Lassgård
Kjell Bergqvist
Niklas Hjulström
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 1993-00-00

Enastående prestationer i snyggt fotograferad polisfilm

”Brandbilen som försvann” är den första filmatiseringen av 6 i serien från det tidiga 90-talet med Gösta Ekman, Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist och Niklas Hjulström i de största rollerna. Det är en filmatisering av Sjöwall och Wahlöös bok med samma namn som sedan 70-talet lästs av det svenska folket.

I denna film ska främst fotografiet hyllas (detta måste betonas; fotot i filmen är av mycket hög klass och gör bara det filmen sevärd och intressant), men de enastående skådespelarprestationerna ska heller inte glömmas bort. Regin är så gott som felfri och klipptekniken högklassig. En sevärd och bra långfilm som till skillnad från dagens Beck-film inte alls känns gjord för TV.

Tolkningen av karaktärerna skiljer sig relativt stor från både de nya filmatiseringarna (1999-2007) och ”Mannen på taket” (1976); här är Beck själv en ganska skygg karaktär, och Gunvald Larsson en bredaxlad, stark kille som ibland känns som huvudrollen själv, med tanke på hur mycket fokus som ligger på honom filmen igenom. Beck och Larsson jobbar heller inte tillsammans lika nära som man kanske kan kännas van vid efter att ha sett alla dessa säsonger med Peter Haber och Mikael Persbrandt på TV om och om igen.

Ett rutinuppdrag är vad som startar handlingen. Ett rutinuppdrag som slutar i totalt kaos då ett hyreshus som varit under bevakning plötsligt och oväntat exploderar framför näsan på flertalet poliser. Vid en första titt ser det hela ut som ett självmord utfört på ett väldigt spektakulärt sätt, men under den tekniska undersökningen gör Polisen oväntade upptäckter med oanade följder.

Beck och hans kumpaner är snart ett internationellt narkotikafall på spåren, med många liv på spel… En viss Olofsson visar sig vara den skyldige, men att hitta honom kräver internationell bevakning. I Köpenhamn får Beck reda på hur det känns att bli beskjuten, på sjukhuset trotsar Larsson alla regler och fortsätter med utredningen trots att han är sjukskriven och behöver vila, på stationen görs grovjobbet och hemma hos polismästaren planeras en stor fest. ”Brandbilen som försvann” är en fantastiskt spännande och fängslande film, värd att se.

Efter att under flertalet år funnits att köpa som orenoverad DVD-utgåva beslutade SF år 2005 att släppa samtliga Beck-filmer med Gösta Ekman i spetsen i nya, restaurerade utgåvor. Vi tackar för det. Idag kan vi alla avnjuta dessa sevärda, blivande klassiker som fullständigt äger Haber och hans suckande polisstation.

Behöver du lite filmtips som innefattar casino? Då har du kommit helt rätt då det finns ett enormt utbud att titta närmare på. Det är dessutom inte många branscher som är lika välrepresenterade på vita duken, framförallt i toppfilmer som Ocean’s Eleven, Rounders eller The Gambler.

I denna artikel ska vi ta en mer djupgående titt på vad som gör filmer med casinoinslag så underhållande, men även hur spelbranschen representeras i Hollywood. Vill du njuta av lyxen och glittret i hemmets lugna vrå så finns det många spelautomater på nätet men du kan också luta dig bakåt och läsa vidare för några bra filmtips.

Snake Eyes

Titeln bör inte förväxlas med karaktären i G.I Joe, utan denna film släpptes faktiskt redan 1998 med Nicolas Cage i huvudrollen. Brian De Palma regisserade kriminalthrillern om den korrupta kriminalpolisen Rick, en man som plötsligt hamnar i en mordkomplott inne på casinot Taj Mahal i Atlantic City.

Det populära uttrycket ”snake eyes” används flitigt inom tärningsbaserade spel när du får två ettor på bordet. Anledningen till detta har att göra med själva symboliken, de ser nämligen ut som ormögon vilket även associeras med otur.

Ocean´s Eleven

Denna film är egentligen en nyinspelning av en gammal klassiker från 1960 som heter Storslam i Las Vegas. Den omarbetade utgåvan från 2001 inkluderar i sin tur välkända skådespelare som George Clooney, Brad Pitt och Matt Damon, men även Julia Roberts och Andy Garcia.

Handlingen går ut på en plan om att råna de mest inkomstbringande casinon i Las Vegas på en enda kväll – nämligen Bellagio, MGM Grand och The Mirage. Samtliga av dem ägs av en enda person och uppgiften kräver verkligen en hög dos av finess om det ska gå vägen, något som också är förklaringen till själva namnet. Huvudpersonen Danny Ocean samlar nämligen ihop en liga som består av 11 personer med unika kunskaper som kompletterar varandra.

Filmen blev så framgångsrik att den fick hela två uppföljare och en spinoff: Ocean´s Twelve, Oceans´s Thirteen, samt Ocean´s 8.

The Card Counter

En av de nyaste casinofilmerna som släppts introducerar karaktären William Tell, en professionell pokerspelare med ett mörkt förflutet. I huvudrollerna ser vi Oscar Isaac, men även Willem Dafoe och Tiffany Hadish.

Filmen är en melankolisk affär med flera inslag av poker, bordsspelet som spelar en central roll i handlingen. Regissören Paul Schrader är dessutom känd förr att ha skrivit manus till Taxi Driver, en kultklassiker som de allra flesta filmnördar har i sin samling.

TITEL: Bäst i Sverige!
Regi: Ulf Malmros
I rollerna: Michael Nyqvist
Ariel Petsonk
Zamand Hägg
Anna Pettersson
Ralph Carlsson
Genre: Familj
Biopremiär: 2002-00-00

”Den bästa familjefilmen i Sverige!”

Marcello är (enligt honom själv) en värdelös, hatad och misslyckad grabb. Kompisar är något han bara sett på TV. Han är så ensam att ingen ens skulle märka att han försvann. Hans pappa bryr sig bara om fotbollen och vill att Marcello ska satsa på sporten – hans mamma är en troende katolik som går i kyrkan hela dagarna och tvingar Marcello till kören. I skolan blir han sönderslagen, i hemmet blir han söndertjatad. Marcello har det till synes bra – men egentligen inte alls. Han är inte bra på någonting, och har det helt enkelt inte det minsta bra.

Så vad ska då Marcello göra? Flyga bort från alltihopa – och bli bäst i Sverige? Just det! Det är just vad Marcello tänker göra: lära sig flyga.

En dag börjar en ny tjej i klassen. Fatima. Hon är skärpt, stark, duktig, till skillnad från Marcello inte det minsta höjdrädd och på många sätt perfekt. Hon blir Marcellos första riktiga kompis. Hon hjälper Marcello mot målet: att flyg, ta idioterna – och bli bäst i Sverige!

”Bäst i Sverige!” är en film som på många sätt värmer. En svensk familjefilm med så mycket kärlek, vänskap, humor, glädje, värme, charm och budskap finns det helt enkelt bara en utav, nämligen just denna. Michael Nyqvist är bäst. Malmros regi är bäst. Och filmen som sådan… Jo, det här är utan tvekan den bästa familjefilmen i Sverige!

TITEL: Adam och Eva
Regi: Måns Herngren och Hannes Holm
I rollerna: Josefin Nilsson
Björn Kjellman
Tintin Anderzon
Genre: Komedi
Biopremiär: 1997-00-00

Rolig, välfunnen och ovanlig

”Adam och Eva” är en rolig, välfunnen, ovanlig och sevärd kärlekshistoria. Filmen börjar med att man får skåda hur Adam (Björn Kjellman) och Eva (Josefin Nilsson) träffade varandra (vilket skedde genom att Adam var brandman och räddade Eva, som var inne i ett brinnande hus). Därpå rullar eftertexten. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, så att säga.

”Är det slut nu?” hör man sedan Adam yttra. Och sedan börjar filmen. Kul, slipad och träffande prolog på en skildring som kan tyckas bli värre och värre desto längre den fortgår.
Det visar sig att det nu, då filmen tar fart (fyra år därefter), inte alls är lika lätt för duon att hålla den romantiska gnistan vid liv. Då Adam dessutom blir påkommen med att vara otrogen brister det. Eva träffar Adams vän Åke och förälskar sig. Och frågan för Adam och Eva blir snarast om de ska vara kamrater, gifta, älskare eller ovänner för livet…

Liksom att filmen börjar med eftertexter slutar också filmen med förtexter. Detta är inte den enda skickliga lösningen i filmen. ”Intervjuer” med filmens karaktärer mitt i filmen, såväl som en dialog vilken är textad och talar om vad de utbytta replikerna egentligen betyder är exempel på andra roliga och ganska originella sätt att föra handlingen framåt.

Det upplevs heller inte underligt att mena att ”Varannan vecka” påminner om denna film.

Skådespeleriet är inte heller det något att klaga på.

Här bjuds vi på 96 minuter underhållande och avkopplande komik från regissörerna Måns Herngren och Hannes Holm. Sevärt, som sagt.

TITEL: Beck – Den svaga länken
Regi: Harald Hamrell
I rollerna: Mikael Persbrandt
Peter Haber
Genre: Action/Thriller
Biopremiär: 2007-03-23

Ett farväl till biopubliken

Så går nu den sista Beckfilmen gjord för bio upp. Sista gången vi ser Haber och Persbrandt i sina roller. Med all rätt är duon efter tio år som poliser på vita duken trötta på att jaga skurkar – vilket Gunvald Larsson och nämner i filmen. För regin står Harald Hamrell – som alltid, höll jag på att säga.

I övrigt ser det mesta ut som vanligt: Martin Beck gnäller, Gunvald Larsson levererar knivskarpa oneliners, Becks dotter har fullt upp, grannen spelad av Hirdwall fortsätter vara onykter och galen – och i parken väntar en våldtäktsman och mördare.

I ”Den svaga länken” har det satsats på att ta upp aktuella saker i alla dess former: mordoffer bär Ipod, Beck ser på TV4’s ”Lost” och på polisstationen jämför man med Hagamannen.
Även handlingen som sådan tar tag i aktuella händelser, nämligen våldtäkter.

Och som vanligt har berättelsen en bihistoria vid sidan om den egentliga handlingen. Denna gång fungerar dock inte bihistorien speciellt bra. I ”Skarpt läge” handlade det om Gunvald och hans syster. Denna gång gäller det något av ett förhållande mellan Gunvald och Martins dotter. Men eftersom denna lilla historia egentligen inte kommer någonstans känns den bara onödig och irriterande – kanske hade det varit bättre att stryka den helt.

Becks populära granne medverkar bara ytterst kort i den här filmen, och det känns mest bara som om han tryckts in i filmen för att han är han. Knappast är det roligt, smart eller över huvud taget nödvändigt – mitt i filmen är han bara där, som vanligt på balkongen, och börjar snacka om växthuseffekten och sin nya krage i titan.

Mer utrymme får varken han eller någon annan karaktär – det hinns inte med – allt fokus på Beck och Gunvald. Och när det väl kommer till upplösningen är det långt ifrån en nagelbitare.
Att skådespelarna är trötta på sina roller märks. Kanske är alla i hela teamet trötta, för det blir aldrig roligt, aldrig spännande, aldrig tufft och aldrig tragiskt. Polisfilmen blir istället en film där allt fokus hänger på de två huvudkaraktärerna, och deras sista farväl till biopubliken. Gunvald Larsson drar antagligen till med fler fräcka repliker än någonsin, Martin Beck klagar och klagar och blir till och med arg på sin dotter, den nya killen på polisstationen (som det alltid finns en av) är mer försiktig och rädd än någonsin – och Gunvalds kommentarer gör knappast saken bättre. Den äckliga mördaren är äckligare än någonsin, den drabbade familjen är mer drabbad än någonsin – ja, faktiskt så är allt som det ska fast mycket, mycket värre.

Betyget blir en tvåa. Knappast någon biofilm även om publiken både skrattade, applåderade och skrek. Nu är det inte bara du och jag som börjar tröttna på karaktären Martin Beck. Det här var nummer 22. Snart är det slut.

Mångbottnad Oscarskandidat

Vid 2005 års Oscarsgala kammade filmen Million dollar baby hem fyra Oscarsstatyetter och filmen Chageling lär knappast få en sämre placering nästa gång det är dags. Clint Eastwood har återigen lyckats skapa en psykologiskt stark och mångbottnad berättelse som växer för för varje minut och där dramaturgin håller både vad gäller helheten och detaljerna.

Denna gång handlar det om Christine Collins, vars nioåriga son Walter en dag försvinner på väg hem från skolan. Polisen inkallas och några månader senare dyker det upp en pojke i samma ålder som hävdar att Christine är hans mamma. Pojken liknar Walter något men vissa detaljer är ändå uppenbart felaktiga. På order av polisen flyttar den påstådda sonen in i hennes hem. Något som sakta bryter ned och leder till en psykisk kollaps hos Christine som ensam kämpar för en sanning hon är säker på, men på alla plan motarbetas för. Ytterligare en tid senare dyker ännu en pojke upp som påstår sig veta vad som verkligen hänt Christines son. En barbarisk historia nystas upp som polisen visar sig vara delaktig i.

Berättelsen som bygger på en verklig historia som kom att förändra hela Los Angeles polisväsende i grunden utspelar sig på 1930-talet . Manuset håller sig hela tiden exakt på gränsen mellan att säga lite för mycket och skapa maximal spänning.

Vändningarna i filmen är många, alla trådar som läggs ut fyller ett syfte, är på väg någonstans och mynnar ut i någonting. I de mer finstilta scenerna, som när Christine (spelad av Angelina Jolie), kastats in på psykhem av polisen som gjort henne galen, är dialogen utomordentligt fin. Den visar att det även i de svåraste stunderna kan finnas en slags nåd och känsla av gemenskap. Och att omständigheterna kring en människas liv kan få oss att bli något vi inte trodde vi var. En fantastisk film: hård och brutal som livet, men ibland också fyllt av hopp och mening, med förmåga att omkullkasta oss i grunden. En berättelse som det alltid kommer att finnas en liten del av kvar i oss vad som än händer i livet.

Originell och oförutsägbar

Fel skådespeleri, regi, val av repliker eller smink hade kunnat förvandla manuset och storyn i sin helhet till något pinsamt och onaturligt. Glädjande nog faller allt precis på pricken: ”Benjamin Buttons otroliga liv” är ett mästerverk.

Brad Pitts karaktär Benjamin föds gammal och åldras mot det yngre; så kan man med enkla drag sammanfatta denna fullkomligt enastående långfilm. Cate Blanchett är fullkomligen fantastisk i sin roll som god vän och älskare. Filmen skulle närmast kunna kallas för en ny ”Forrest Gump” (jag är nog inte först med att nämna det – manusförfattaren är densamme) fast bättre.

Scenografi-, smink-, rekvisita- och kostymavdelningarna har lyckats mer än väl. Även David Finchers regi är klanderfri. Manuset berör – men om jag ska gnälla på någonting i den totalt oförutsägbara filmen ”Benjamin Button” får det ändå bli just den här biten. För även om historian är både originell och fascinerande har man plockat med några skämt för mycket. Filmen hade blivit stilrenare i tungt format, utan mannen som träffas av blixten (sju gånger, ha – ha – ha…). Specialeffekterna är inte heller hundraprocentiga, bör tilläggas, men det gör absolut ingenting.

I övrigt får man allt man kan tyckas behöva (oavsett ålder): Spänning, kärlek och klump i halsen. Asien, Europa och Amerika. Krig, balett och motorcyklar.

Röse visar prov på skicklighet

Under hösten 2008 gick det nära på inflation i svenskproducerade thrillerserier, eller ”deckare” om man så vill, i våra huvudkanaler på TV. Mer eller mindre parallellt med varandra sändes ”Höök” i SVT samt ”Maria Wern – Främmande fågel” och ”Oskyldigt dömd” i TV4. Min personliga favorit är norrländska ”Höök”, men inte långt där bakom skuggar ”Maria Wern”. Nu är den här framgångsrika miniserien i fyra delar aktuell på DVD.

Eva Röse spelar kriminalinspektören Maria Wern som återvänder till sitt jobb som kriminalkommissarie på Gotland efter ett halvårs frånvaro. Första dagen på jobbet blixtinkallas Maria till en av Gotlands sandstränder där en man hittats brutalt mördad. Samtidigt får sjukhuset i Visby in ett misstänkt fall av fågelinfluensan. Har dessa två händelser något samband?

Röse fyllde 35 år i oktober och hon är definitivt en av Sveriges främsta skådespelerskor, åtminstone enligt undertecknad. Hon är enormt mångsidig och passar lika bra i thrillers som actions eller komedier. Det visade hon prov på också under den gångna hösten då hon verkligen varit stekhet – först i ”Maria Wern – Främmande fågel”, och sedan som rallyförare i Lena Koppel’s biofilm ”Rallybrudar”.

I rollistan återfinns förutom Röse även andra populära och väletablerade skådespelare, bland andra Allan Svensson (”Svensson, Svensson”), Fares Fares (”Kopps”), Peter Perski (”Kommissionen”) och Marie Richardson (Wallander-filmerna). För regin står Erik Leijonborg, mannen bakom en annan av TV4:s storsatsningar, jättefloppen ”Labyrint”. Men han har även regisserat succéer som ”Tusenbröder” samt två av Håkan Nessers ”Van Veeteren”-böcker.

”Maria Wern – Främmande fågel” bygger på en roman med samma titel av författarinnan Anna Jansson. Precis som den fiktiva huvudpersonen som hon skriver om, så är den snart 50-åriga Jansson från gotländska Visby. Hennes deckare med Maria Wern som kriminalinspektör har översatts till ett stort antal språk och förutom att arbeta som författare så är hon även utbildad sjuksköterska sen 25 år tillbaka. Av den anledningen har hon även skrivit böcker i vårdetik och ett antal barnböcker för Bonnier utbildning.

Anna Jansson har skrivit flera böcker om sin karaktär och det kan förhoppningsvis bli en fortsättningen av serien i framtiden. Folk verkar i allmänhet ha blivit trötta på gamla gubbar till poliser – som Martin Beck, Kurt Wallander och van Veeteren – och finner det uppfriskande med en kvinnlig motsvarighet. Ett bra bevis för det är att nästan en och en halv miljon tittare såg premiäravsnittet i september.